The Hunger Games: Catching Fire

The Hunger Games: Catching Fire är andra delen av filmerna om Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence). De är hemma i Distrikt 12 men ska snart på segerturné runt om i de olika distrikten. President Snow (DonaldSutherland) är inte alls nöjd med att Katniss och Peeta Mellark (Josh Hutcherson) lyckades med sin list att vinna båda två. Han sätter press på Katniss och hon föreslår att de – hon och Peeta – ska gifta sig för att bevisa att de verkligen är kära i varandra.

Ute i distrikten jäser det, allt för att Katniss satte sig upp emot Huvudstaden. Hon möts av hälsningar och visslingar med det slås snabbt ned av de s k Fredsmäklarna, soldater som finns ute i distrikten för att se till att folket gör vad de ska göra, producera för att Huvudstaden ska kunna leva.

Den gamla spelledaren är avrättad och den nya – Plutarch Heavensbee (Philip Seymour Hoffman) – har kommit på den geniala idéen att de gamla vinnarna ska tävla i de 75 spelet. I Distrikt 12 finns det bara tre vinnare, Katniss, Peeta och Haymitch Abernathy (Woody Harrelson) så det blir självklart Katniss som måste spela för Distrikt 12 tillsammans med någon av de manliga vinnarna, Peeta har redan bestämt sig för att han ska vara med oavsett vilket namn som blir draget. Haymitch namn blir draget och Peeta anmäler sig som frivillig.

De andra vinnarna i de andra distrikten är inte glada, de har blivit lovade att vinner man behöver man aldrig delta i ett Hungerspel igen, men pga Katniss (för alla vet att presidentent vill bli av med henne) så måste de vara med i detta spel, ett spel värre än någonsin.

Den här filmen är mycket bättre än den första filmen, de har skippat Katniss tankar och gråtmildhet utan har mer fokuserat på andra deltagare i filmen och låtit det bli ett mer samarbete skådespelarna emellan. Nu ska det bli spännande att se de två sista filmerna, för självklart har man delat upp sista boken i två filmer. Pengar, pengar, pengar.

Här är min recension av filmen Hunger Games, och böckerna Hungerspelen, Fatta Eld och Revolt

the Hunger Games

Igår var JK och jag och såg the Hunger Games, jag behövde ett biobesök till innan den sista juni för att nå upp till guldmedlemskap på Bioklubben.

Det fanns egentligen inte någon film vi direkt ville se så valet föll på Hunger Games, bl a för att jag läst böckerna och bl a för att man trots allt hört en hel del om filmen.

Men… och det är ett stort men, det är absolut inte i klass med the Twilights-saga trots att båda böckerna är skrivna för unga.

Jag gillade böckerna även om de ibland blev lite långtråkiga (men det är ungdomsböcker vilket man måste tänka på) men även filmen blev tråkig, JK som inte läst böckerna började spela wordfeud efter ca 45 min in på filmen och då var det ytterligare nästen 2 timmar kvar av den.

Jennifer Lawrence passade bra som den truliga tonåringen Katniss Everdeen, däremot var min bild av Peeta Mellark (Josh Hutcherson) inte alls densamma som filmmakarnas. I boken upplevde jag att han var charmiga, större, och kärare.

En film är ju alltid baserad på en bok allt går ju självklart inte att genomföra, men jag tyckte de hade tappat bort en hel del, bl a att Katniss hela tiden under spelen och speciellt när hon sköter Peeta i grottan, tänker på hur de ska se ut för publiken och TV-kamerorna.

I slutet av boken blir de attackerade av mutanter, mutanter som är de döda hungerspelsdeltagarna, det tycker jag är synd att de inte tog med, det hade gjort filmen lite otäckare, nu var det mest glammigt och roligt, man fick absolut inte känslan av skräck, ångest och död.

Filmen passar unga tonåringar, men vuxna, nja.

Film – 2012

2012 är en katastroffilm. Ingenting annat.

Jag trodde mer på filmen än vad den gav. Eftersom regissören Roland Emmerich har gjort Independence Day och den var super, trodde jag att skulle kunna nå upp till samma höjder. Tyvärr inte.

Effekterna är tuffa, storyn okej, men det fattas något och det är humorn, den som fanns i Independence Day med Will Smith.

Visst var Woody Harrelsons konspirationstokiga karaktär ‘rolig’, men mer skrämmande i alla fall i mina ögon.

Olivers Platts rollfigur var nog den sannaste av dem alla. Att egoisten träder fram och att man tänker i första hand på sig själv.

Synd att man inte får veta mer om maya-kalendern och förutsägelsen.

Själv är jag ingen fan av konspirationsteorier och förutsägelser.

The Day after Tomorrow är också en film som Emmerich har gjort, och den filmen tog verkligen tag i mig, och den känns extrem verklig att kunna hända.

Gillar man katastroffilmer ska man självklart se filmen, men det är ingen film jag kommer att komma ihåg.