#poly – Varför vara otrogen?

I början av mars kommer en bok om 69 tips om hur du kan vara otrogen utan att bli upptäckt skriven av en tjej som är 21!! år.

Jag tror jag garvar ihjäl mig, vad vet en tjej på 21 om förhållande, trohet respektive otrohet.

Men… om man nu tycker det är så jobbigt att ‘bara’ vara med en tycker jag att man ska ta och tänka till lite grann vad man vill med sitt liv och förhållande och faktiskt överväga att bli polyamorös.

När man är öppet polyamorös och är tydlig med det gentemot sina partners behöver man inte en handbok om hur man ska smyga utan kan ha så många älskare resp älskarinnor som man vill och som passar ens livsstil.

Och är det så att man anser sig vara monogam och bara vill hålla sig till en, måste man nog fråga sig varför man vill skapa sig det omaket med att smyga och smussla för att ha en eller flera på sidan om.

Är det så att man gillar spänningen bör man nog ta och beställa tid hos en terapeut och börja diskutera sin egen uppväxt som gör en så otrygg att man inte kan vara ärlig ens en gång mot sig själv

Läs mer i Expressen

Det var mig dom kalla ….

Ju mer jag kommer in i det här med polyamori/relationsanarkism förstår jag att jag har varit ‘sån’ i hela mitt liv.

Redan när jag var tonåring gillade jag fler killar än en, och gillade att vara med dom.

Med den norm som fanns, blev man kallad fula ord av andra som inte var likadana.

Det har följt mig genom hela min ungdom. Sen träffade jag personen som blev min man och far till mina barn, och jag stoppades in i den ‘normala’ fållan.

Jag blev mer dämpad och kuvad, medans mannen levde livets glada dagar och hade ‘flickvänner’ lite här och där (det var ju ok han var ju man), fast jag trodde vi hade lovat varandra trohet och ärlighet.

Efter 26 års fångenskap, bröt jag mig loss och levde upp igen.

Började dejta (tack och lov för nätet) och träffade massa killar och hade kul igen och mådde hur bra som helst, det här var ju jag.

Sen träffade jag min nuvarande partner och än en gång lät man sig fösas in i den monogama fållan, ‘får så ska det vara’

Tack och lov för internet, TV och Pride, efter 10 år har vi förstått att man kan göra det på annat sätt.

Och förhoppningsvis är det ingen som kallar mig vid andra namn än mitt eget idag.