Trojanerna av Lova Lovén

Jag skriver inte längre några recensioner på böcker jag läst, men denna bok är lite speciell.

I lördags var jag och mannen på bokmässan i Göteborg, och det var första gången för oss. Bl a stannade vi till vid Swedish Zombies monter, där vi pratade med flera författare, bl a Lova Lovén. Och hon fick mig att köpa hennes bok Trojanerna. Och det ångrar jag inte.

Efter att ha läst de första sidorna i boken innan jag skulle somna så drömde jag om nattfjärilar hela natten.

Boken handlar om att något händer i Sverige och hela världen, helt plötsligt så dör människor, vad som orsakar dödsfallen är det ingen som vet eller förstår.

Man får följa tre kvinnor i boken, Karolina som arbetar på SOS alarmering som operatör, Liv som är präst och Sofie som är kommunikatör på Malmö Stad. Och tillsammans och var för sig upptäcker de vad det är som gör att jordens befolkning dör.

Boken är extremt spännande och lättläst, utan plattityder och självklarheter. Redan på första sidan är det spännande  och gör att man vill läsa vidare, och den blir aldrig tråkig. (oftast vill jag läsa slutet på en bok för att se hur det går och OM boken är värd att läsas)

 

Månens baksida

Den här novellen var det jag tävlade med för att publiceras i Boktitelpoesis nästa bok. Jag vann inte (så klart) men nu kan ni läsa den och tycka till

Jag sitter på bussen på väg hem, som vanligt när jag är uttråkad sitter jag och hittar på historier om människor som jag ser. Gissar och lekar hur det har det hemma, vad de jobbar med, vilka fritidsintressen de kan tänkas och liknande löjliga saker.

Där frammer sitter en tant på ca 60 år med brun basker, krulligt hår och knallrött läppstift. Hon var säkert en sån där grupp 8-tjej när hon var ung, och tror fortfarande att hon är 20 någonting och ska kämpa mot orättvisor och kapitalism, men hemma väntar gubben på att hon ska komma för att laga mat och servera. Hon har nog jobbat som socialsekreterare och är nu pensionär.  Och snett mitt emot mig sitter ett  ungt par, de är så söta tillsammans, det glittrar i deras ögon när de tittar på varandra. Flickan är säkert inte mer än 15 år gammal, med ett rosa läppstift, lite mascara och blont hår. Hon är välklädd i sina jeans och söta blus och går antaligen på högstadiet och läser franska. Han har är nog några år äldre än henne, kanske 17 år, vacka bruna ögon, brunt hår och en mjuk mun som hela tiden ser ut att vilja pussa på henne. Men de pussas inte, de sitter där bara och fnittrar ihop.

Längst bak i bussenn sitter en ensam man, med rött skägg, buskiga ögonbryn och en stickad mössa på huvudet. Han ser väl ut att vara ungefär i min ålder, runt 50. Jeans, skogshuggarskjorta och kängor. Han sitter och tittar ut genom fönstret samtidigt som han pillar på sina naglar. Hans händer är väldigt smutsiga, det ser ut som någon brunsvart sörja han har på händerna. Vad konstigt att han inte torkat av sina händer innan han gick på bussen. Brevid honom sitter en ung kvinna, det ser ut som om hon sover. Hon ser ganska förfärlig ut, säkert en sån där knarkare. Ovårdat hår, utsmetat läppstift och mascara, det ser ut som om hon har gråtit. Men nu blundar hon med ansiktet mot väggen. Jag blir lite makaber och tänker att han har nog stuckit en kniv i henne, han är hennes hallick och hon har inga pengar till honom utan köpt knark för dem och han har blivit sur och dödat henne.

Ops, jag blir lite röd i ansiktet, mannen med det röda skägget har sett att jag sitter och tittar åt deras håll. Gud så pinsamt.  Men det är så svårt att inte fängslas av andra människor. Att veta vilka dom egentligen är. Mina barn säger att jag inte är riktigt klok som sitter och totar ihop historier om folk, Jag kan ju aldrig veta om de är sanna eller inte. Men det är ju inte det, det handlar om. Det är bara en oskyldig lek som jag aldrig kan få svar på eftersom jag inte känner människorna jag fantiserar om, och jag tror inte heller att jag vill veta hur det är på riktigt. Tänk om jag har fel,  jag har med all säkerhet fel, men i min fantasi gör det ingenting.

Jag trycker på knappen för att kliva av bussen, det är min hållplats nu. Mannen med det röda skägget ska tydligen också kliva av, men inte tjejen som sover, eftersom hon fortfarande sover och Rödskägg inte väcker henne, jag trodde det var ett par. Jag skrattar för mig själv, ja där fick jag i alla fall veta att jag hade fel.

Rödskägg tar stora kliv så att han hinner gå av före mig, han mer eller mindre tränger sig förbi mig för att hinna av bussen före mig.

Usch vilken otrevlig typ. Samtidigt när jag kliver av bussen känner jag något blött på mina jacka. Jag drar med handen över det blöta och hela min hand blir röd. Jag luktar på det röda och det luktar järn. Jag känner mig lite äcklad och undrar vad det är. Jag drar upp en pappersnäsduk ur väskan och torkar av mig så gott det går.

Rödskägg står i busskuren och kollar kartan. Han vet tydligen inte vart han ska. Behöver du hjälp frågar jag.  Jag hör ett mummel ur skägget. Förlåt jag hörde inte vad du sa säger jag. Nej tack jag tror inte det nästan ryter Rödskäg. Jaja ursäkta då säger jag lite förnärmat. Herregud jag försökte ju bara vara lite hjälpsam.

Jag går sakta mot mitt hus på trottaren. Det är fullmåne och jag vet att det ska vara månförmörkelse inatt. Jag har tänkt sitta uppe och kolla, det är alltid spännande med olika himlafenomen.

Jag hör snabba steg bakom mig, jag kliver lite åt sidan för att den som kommer bakom mig ska kunna gå förbi eftersom jag inte har speciellt bråttom hem och tycker om att lunka lite saktmodigt hemmåt. Det visar sig vara Rödskägg, men han går inte förbi utan han stannar brevid mig. Tittar mig rakt in i ögonen, och jag blir lite rädd. Hans ögon är alldeles svarta, det ser ut som om hans ögon bara är en stor pupill i varje öga. Jag ska till Lokevägen, är det här rätt väg frågar han med en helt normal röst. Jo det är det svarar jag. Jag ska åt samma håll så vi kan ha sällskap. Samtidigt som jag säger det vill jag bita mig i tungan, varför, varför ska jag alltid vara så förbaskat hjälpsam? Jag tycker ju att han är obehaglig. Tack mummlar han. Och börjar gå brevid mig.

Och där försvann min lilla lunkstund. Han går ganska raskt och jag får nästan småspringa brevid honom. Pötsligt stannar han. Varför tittade du på mig på bussen frågar han. Jag blir förvirrad, vet inte vad jag ska svara. Jag stammar fram något löjligt som att jag nog bara lät blicken glida runt. Nänä försök inte med mig säger Rödskägg. Såg du något säger han samtidigt som han tar ett steg mot mig, Nej vadå? Såg vadå? svara jag. Ja tjejen du vet, hon i hörnan. Hon som sov frågade jag. Ja just hon, flinar han efter en stund. Neeeej jag såg inget annat än att hon sov och att du satt brevid.

Bra bra säger Rödskägg. Samtidigt höjer jag upp blicken och ser att han har inte alls ett rött skägg. Det är ett skägg fullt av blod. Jag börjar backa ifrån honom men han griper tag i mig. Ånej nu ska vi ta det lilla lugna säger han. Du ska inte försvinna iväg för mig, nu när jag har fått tag i dig. Vadå undrar jag, vadå fått tag i mig.

Du ska med mig inatt till månens baksida säger han. Jag kan inte låta bli trots att jag är, så rädd börjar jag skratta. Månens baksida. Jag har aldrig hört något så dumt.  Och jag säger det också, högt, månens baksida. Jo du kan ju skoja med en. Nej säger Röd skägg. Jag vet inte vad han heter så jag fortsättter att kalla honom för det i mina tanker. Du ska med till månens baksida och ställas inför häxornas råd. Din tid på jorden är slut.

Alltså nu börjar jag gapskratta. Häxornas råd, månens baksida. Jag börjar titta mig runt omkring för att kolla om jag är med i typ dolda kameran eller något  liknande, men det är mörkt överallt  utom där vi står under gatlyktan. Nä nu får du allt förklara dig lite bättre säger jag till Rödskägg. Vad pratar du om, skojar du med mig eller vad är det? Jag känner inte dig, så du kan knappast känna mig. Jag känner dig visst svara han. Jag vet vem du är.  Jaha och vem är jag då säger jag lite stöddigt. Jag en sketen liten statstjänsteman.

Du är den som stjäl människors identiteter säger Rödskägg. Det är ditt fel att jag ser ut så här. Vad menar du stammar jag, vadå mitt fel. Jag har ju aldrig träffat dig i hela mitt liv. Det behövs inte. Varje gång du tittar på någon och börjar väva dina historier så förstör du den människans identitet. Den människan blir något helt annat än den var innan du tittade och tänkte, du väver ihop en ny människa, med ett nytt liv och vi kan inte ha dig springa omkring och förstöra människors liv.

Jag börjar gråta och snyftar fram att jag inte förstört några människors liv.  Jag bara fantiserar och leker när jag är uttråkad. Ja då ska vi vara tacksamma för att du inte är uttråkad så ofta säger Rödskägg.  Han tar tag i min arm igen och börjar gå frammåt.

Men vart ska vi stammar jag. Jag sa ju det suckar Rödskägg vi ska till månens baksida och du ska ställas inför häxornas råd. Man kan bara nå månens baksida från jorden då det är månförmörkelse. Jag småspringer tyst brevid honom, med ena armen högt upp i luften eftersom Rödskägg är mycket längre än jag. Efter en stund frågar jag ; Men hur kommer man dit. Rödskägg suckar; Genom en portal såklart, vad trodde du? Ja jag vet inte svara jag, jag kan inte sånt här. Nej det har vi verkligen klara bevis på muttrar Rödskägg. Varför har du inte gått i lära hos någon häxa? Inte vet jag är mitt svar. Jag visste inte ens att jag påverkade människor på det sättet som du säger så hur skulle jag då kunna gå i lära hos någon häxa.

Dina föräldrar borde ha sett till att du kom i lära, tidigt. De första brukar börja i 3-års åldern.  Men säger jag, jag har bott på fosterhem ända sen jag var nyfödd. Okej, det förklarar saken muttrar Rödskägg. Men ändå inte. Någon häxa borde ha varit ansvarig för dig.

Plötsligt stannar Rödskägg och tittar sig omkring. Vi ska gå ditåt säger han. Precis i närheten av min port finns en liten dunge av syrener och hägg. På våren doftar det underbart. Han styr stegan mot dungen och vi går in bland buskarna. Han kollar runt, tar tag i en gren och öppnar en dörr och vi går igenom den. Vi är på månens baksida, eller jag tror att vi är det, för det är sandigt, mörkt och massa konstiga människor, ja i mina ögon är dom konstiga.  Stäng igen dina tankar fräser Rödskägg. Har ska vi inte förstöra några idientiteter.

Vi går fram till en varelse som är ganska kort och rund, lite som en boll, fast med armar och ben och ett lika runt huvud som kroppen. Jag är här nu med henne säger Rödskägg. Varelsen sträcker fram ett par solglasögon till mig. Sätt på dig dom här. Jag tar tar emot dom, sätter på mig dom och ser ingenting, absolut ingenting. Men säger jag och tar av mig glasögonen, jag ser ju ingenting. Sätt på dig glasögonen fräser både Rödskägg och varelsen. Det är inte meningen att du ska se någonting, eftersom du inte behärskar dina krafter, kan du heller inte få lov att se, eftersom det är då du förändrar identiteten för någon.

Så här är jag, med mannen som klev av bussen med blodigt skägg på månens baksida och jag får inte se någonting. Efter ett tag slutar sorlet och jag får sätta mig ned tillsammans med Rödskägg.  Jag kan bara höra vad som händer, inte se och ingen förklarar för mig. Men av det jag hör förstår jag att olika ärenden behandlas och  olika beslut tas. Till slut ropas mitt namn upp och Rödskägg leder mig någonstans, troligen fram till Häxornas råd.

Han beskriver vem jag är och vad jag har gjort. Kan du ge förklaring till varför du går omkring och förstör människors identitet hör jag någon fråga. Jag svarar att jag inte visste att jag gjorde det, utan att det var en lek jag lekt sen jag var barn. Jag hör några mumlar, jag hör upprörda röster och någon skriker att jag ska halshuggas. Nu blir jag rädd på riktigt. Jag vill inte dö, det här måste vara en dröm. Så är det, det är en dröm bestämmer jag mig för. Och börjar fantisera för mig själv, att jag drömmer mig bort från månens baksida, att jag är hemma i min lägenhet och att jag ligger i älsklingssoffan med favoritprogrammet på TV.Sorlet runt omkring mig försvinner, allt dämpas bort och jag tar av mig solglasögonen. När jag tittar mig omkring ligger jag i min soffa, med en filt över mig, TVn står på och brusar och jag är hemma i min lägenhet. Det var bara en dröm, vad skönt.  När jag tittar på bordet ligger där ett par solglasögon.

Telefon till den döde

När jag bestämde mig för att delta i boktitelpoesis novelltävling skrev jag ihop följande novell. En novell skulle inehålla 2000-7000 ord, och det kom jag upp i lätt, trodde jag. Jag skickade in novellen och de var snälla nog att påpeka att det inte var några minst 2000 ord, vilket jag då tyckte var konstigt eftersom jag hade kollat noggrant. Men icke sa nicke, det visade sig vara över 2000 tecken och inte ord, så den här novellan kan jag inte tävla med,  utan jag har skrivit en annan. Hoppas ni kan njuta av den här ändå.

Jag fick besked om att mamma hade gått bort en måndag. De hade ringt från hemtjänsten och sagt att de hade fått gå in med nyckel i hennes lägenhet och där låg hon på golvet – död.

Jag hade väl inte haft den bästa kontakten med henne på den sista tiden. Jag levde mitt liv och hon levde väl sitt. Det blir nog så när man är vuxen och inte längre har samma behov av sina föräldrar, man glömmer bort dem.

Klart jag var ledsen, vem blir inte ledsen när de mister någon av sitt kött och blod. Men det var inte så att jag satt och grät stora floder av tårar hemma, utan skötte mest det praktiska eftersom mina bröder bor på annan ort. Ringa begravningsbyrån, boka kyrka, ringa släkten, satta in annons och sånt där praktiskt som behöver göras när någon inte lever längre.

Nu var det natt och jag kunde i princip inte göra något mer och då kom saknaden, saknaden av att veta att jag inte längre kunde ringa till mamma och berätta saker som hände i  mitt liv, och hon kunde inte heller ringa till mig, och berätta om ditt och datt som hände i hennes relativa händelselösa liv.

Av någon anledning tar jag upp telefonen och slår hennes nummer, varför vet jag egentligen inte. Kanske för att få höras hennes röst på telefonsvararen. Det går fram några signaler  och när jag förväntar mig att telefonsvararen går på hör jag att vresigt hallå!

Jag blir förskräckt och slänger på luren. Mitt hjärta dunkar. Vem var det som svarade? Det lät som mamma, det där typiska sättet hon har att svara på telefon. Vresigt och bara med ett hallå. Hon ansåg nämligen att visste inte folk vart de ringde så skulle minsann inte hon upplysa dem om det.

Med darrande hand slår jag numret igen, lika många signaler går fram och ett knäpp. Hallå!! svarar mamma. Hej det är jag stammar jag fram. Men hej gumman säger mamma. Hur är det med dig? Med mig är det väl så där svarar jag, men hur är det med dig? Tja svarar mamma, det är väl inte så bra när man har dött.

Jag fattar ingenting. Mamma svarar i telefon och hon säger att hon är död. Jag börjar gråta. Men mamma snyftar jag, du svarar ju i telefon, då kan du väl inte vara död. Jodå skrattar hon, visst kan jag det. Det märker du väl. Men hur kan du prata i telefon med mig om du är död? frågar jag. Inte kan jag det tekniska men på något sätt funkar det. Men nu har jag inte tid längre, det är en himla massa formalia när man dör. Hej då säger hon och lägger på luren.

Jag sitter med telefonen i handen, chockad och fattar ingenting. Jag har pratat med min döda mamma i telefon. Och för henne verkar det vara den naturligaste sak i världen. Jag aldrig hört talas om att man kan prata med de döda, mer än via s k medium.

Jag går och lägger mig men tankarna snurrar i huvudet på mig. Mamma död, telefonen, jag fattar ingenting, Jag vrider mig runt, runt i sängen och kan inte komma till ro. Det är mörkt ute och jag önskar att jag hade någon att tala med.

Jag lyfter upp telefonen från nattduksbordet och kollar loggen, jo det stämmer, jag har ringt min mamma för ett par timmar sen och det senaste samtalet varade i 5 minuter. Jag slår in siffrorna till mammas telefonnummer igen, det ringer och ringer, ingen svarar, men så ett klick, hallå?

Mamma viskar jag. Ja det är jag gumman hör jag mamma säga. Mamma jag saknar dig så, förlåt att jag inte fanns hos dig hulkar jag. För jag storgråter igen. Men lilla gumman säger min mamma. Hur skulle du veta? Jag visste inte. Det bara hände. Jag satt i godan ro och åt min middag medan jag tittade på mitt favoritprogram på TV och sen hux flux var jag död. Fast det visste jag inte då.

Jag snyftar i luren och lugnar mig något. Jag behövde bara någon att prata med säger jag. Och du har alltid funnits där, det känns konstigt att inte ha dig att prata med när jag vill. Men det kan du säger mamma. När natten är som mörkast kan du alltid ringa till den döde, alltså mig. Jag kommer alltid finnas här för dig så länge du behöver, den dagen du inte behöver längre, kan du inte heller längre ringa till mig.

Jag la på luren, kände saknaden efter mamma, men ändå lugnad. Mamma skulle finnas där, så länge jag behövde. Jag somnade lugnt och handen kramade hårt om telefonen.

Crimson Peak

Crimson Peak är en skräckfilm, påstår dom i alla fall. Jag är inte speciellt förtjust i skräckfilmer, men tittar gärna på filmer som är lite övernaturliga, typ häxor, zombies, varulvar och vampyrer.

Mannen hade tjatat om att vi skulle se den här filmen men jag sa nej eftersom del Toro har regisserat den, dels tycker jag han oftast gör ganska långrandiga filmer och skräck ska ju vara hans gebit, så nej tack. Men till slut gav jag med mig då jag tänkte att den inte kan vara värre än Penny Dreadful och det var den verkligen inte. Den var TRÅKIG, man kan undrar var skräcken var. Den enda otäcka scenen i mitt tyckte var i början, när flickans mamma kom tillbaka som spöke och satte sig i hennes säng och smekte henne över armen, resten var bara … ingenting.

Edith Cushing (Mia Wasikowska) är en rik flicka i den amerikanska sociteten, Thomas Sharpe (Tom Hiddleston) är en engelsk baronet som lägger an på Edith, han vill gifta sig med henne men pappan säger nej. Pappan råkar ut för en olycka och Thomas kan gifta sig med Edith och de åker till hans slott i Englands ödemark. Det är ett fallfärdigt ruckel med konstig källare och tinnar och torn. Edit blir förbjuden att gå än hit och än dit. Tillsamman med det nygifta paret bor Thomas syster Lucille (Jessica Chastain). Konstiga ljud och konstiga rörelser i skuggan gör att Edit får tillbaka sina mardrömmar och blir sjuklig, som tur är kommer hennes barndomsvän doktor Alan McMichael (Charlie Hunnam). Ja det var väl i stort hela filmen.

 

Rummet

Jag var med i en novell-tävling på Tidningen Skriva, max 4000 ord och temat var spöken. Jag vann ingenting (jag hade nog missat att räkna antalet ord), men här kommer den;

Hon stod i hallen, skakade av rädsla. Mamma hade sagt åt henne att det fanns inget farligt i rummet. Det var bara att gå in. Det var mörkt i rummet, läskigt. Vem kunde veta vad som fanns där inne? Eller i garderoben eller under sängen, eller ännu värre bakom gardinen.

Hon kikade genom nyckelhålet till rummet, en svagt ljus silade genom gardinerna. Det kom från gatulamporna utanför. Hon såg ingenting annat.

Försiktigt tryckte hon ned handtaget, rädd för att dörren skulle gnissla, sköt hon upp dörren, sakta. Bara så mycket att hon kunde kika in i dörrglipan.

Där var sängen, nybäddad och fin och med alla gosedjuren upprade längst väggen. Och leksakslådan, garaget med alla sina bilar, och dockorna som satt på golvet i rad. Hon ryste till, det var läskigt med dockornas ögon, de bara stirrade rakt fram.

Men vad var det för fel på sängen, det var en kulle i sängen, som om någon redan låg i den. Hon backade bakåt in i hallen igen. Tvekade, skulle hon våga? Mamma ville att hon skulle gå in i rummet själv. Hon hade aldrig gjort det förut.

Plötsigt kände hon något som strök sig mot hennes ben. Det var bara lille Kisse. Hon blev trygg av Kisses närhet. Hon plockade upp Kisse och jollrade lite lågt med honom, men Kisse fräste till och spjärnade emot så att han kunde hoppa ned.

Hennes underläpp började darra, hon var nära till gråten. Hon visste att hon var tvungen att gå in i det där rummet alldeles själv. Men hon ville inte, ville att mamma skulle vara där. Men mamma hade sagt att hon var en stor flicka nu.

Hon kikade in i dörrglipan igen, den där kullen var kvar i sängen. Hon sköt upp dörren lite mer, så att det kom in mer ljus i rummet. Kullen rörde på sig, gnydde till. Hon smög sig sakta fram till sängen. Vem ligger i sängen undrade hon. Hon försökte stå på tå för att se, men nådde inte riktigt upp. Hon gick sakta runt sängen för att kunna se bättre.

Men den som låg i sängen, låg helt under täcket, det enda hon såg sticka upp var en blond, lockig kalufs. Hon blev mer nyfiken, kände sig jättemodig. Och kröp sakta upp i sängen för att kolla mer.

Hon kom nära kullen, snusade lite på det blonda håret. Och tog sin ena hand och drog försiktigt bort täcket från ansiktet. Det var en liten pojke som låg där. Med runda rosiga kinder och med tummen i munnen.

Hon fnös lite, tummen i mun, så barnsligt. Hon hade aldrig sugit på tummen. Hon drog ned täcket lite till för att kunna se lite mer. Pojken i sängen gnydde till, han blev nog lite kall. Han hade en rosa Hello Kitty pyjamas på sig. Och hans händer och fötter var pyttesmå. Hon tog en av pojkens händer i sin hand och strök den sakta. Pojken började vrida sig oroligt i sängen, gnydde igen.

Hon kände sig lite modigare nu, det här var inte så farligt. Mamma hade berättad vad som kunde hända och vad hon skulle göra. Hon tog båda sina händer och la på var sin sida om pojkens huvud. Tryckte lite försiktigt. Pojken började röra på sig igen, snodde runt lite, började gråta och ropa på mamma. Men ingen kom, för allt ljud som kom ut ur pojken förblev ljudlöst. Hon satt med händerna runt pojkens huvud, gapade och svalde ljuden. Sakta böjde hon sig fram mot pojkens mun och satte sin mun mot hans mun och drog in. Alla ljud, all luft och allt liv som fanns i pojken försvann.

Efter en stund låg pojken helt stilla. Hon satt på sängen, mätt och belåten. Hon var fylld av pojkens drömmar, minnen, ljud och liv.

Hon skuttade ur sängen, sprang ut i hallen, där mamma stod. Mamma tog henne i handen och sa att hon hade varit duktig, de gled båda ut genom den stängde ytterdörren utan att se sig om.

Dracula Untold

Dracula Untold ska vara den ‘sanna’ berättelsen om Vlad Tepes (Luke Evans). Berättelsen är om den unge prinsen som blir en mördare för att rädda sin familj och sitt kungadöme.

Otäck, slaskig men trots allt en någorlunda bra story.

Rosemary’s baby

Nyinspelningen av Rosemary’s baby var bra mycket bättre än vad jag trodde den skulle vara. Jag såg ju självklart Roman Polanskis Rosemary’s baby när den gick på bio, och den var riktigt, riktigt otäck.

Den här inspelningen är också otäck men på ett helt annat sätt, mer psykologisk.

Rosemary (Zoe Saldana) och hennes man Guy (Patrick J. Adams) har precis fått missfall och båda är ledsna och bestämmer sig för att inte skaffa fler barn, Guy får ett erbjudande om ett arbete på ett universitet i Paris och flyttar dit. Rosemary har inget jobb utan turistar runt i Paris för att lära sig mer om sin nya hemstad. En dag när hon promenerar i parken stjäl någon hennes handväska och hon springer efter, får fatt i tjuven och sin handväska, men när hon tittar i den, hittar hon en annan kvinnas plånbok. Hon bestämmer sig för att lämna tillbaka den personligen och träffar Margaux Castevet (Carole Bouquet), som självklart blir tacksam och bjuder in Rosemary och hennes man till en fest på kvällen. Genom Margaux och hennes man Roman (Jason Isaacs) får de träffa gräddan av Parisisk elit, de får en lägenhet i samma hus och Margaux ägnar all sin lediga tid tillsammans med Rosemary.

Rosemary börjar få mardrömmar, om att hoppa ut genom fönstret och smärta. Hon hittar ett hemligt rum i lägenheten och hon börjar bli allmänt paranoid, eller är hon det? Samtidigt blir Guy alltmer framgångsrik men samtidigt allmer avståndstagande mot Rosemary och hon känner sig mer ensam än någonsin.

De bestämmer sig för att bli gravida och Margaux och Roman bli så glada för deras skull, självklart blir Rosemary gravis snabbt men Guy blir ännu mer avståndstagande, vilket gör att Rosemary blir ännu mer paranoid.

Vad är det som händer i huset, vilka har bott där tidigare och vad är det för drömmar Rosemary har och vem är den blåögda mannen Rosemary ser i sina drömmar och överallt i Paris?

En mycket spännande film som sitter kvar en lång stund efteråt. Rosemary’s baby är baserad på boken med samma namn av Ira Levin.

 

Den femte systern av Mårten Sandén

Den femte systern av Mårten Sandén är en fantasy blandat med en hel del skräck.

Jannike har fått jobb på ett museum, nu är det vinter och det är bara hon och föreståndaren Elisabeth som är kvar, Elisabeth är gravid. Jannike har något som hon kallar för mörkerseende, hon kan se in i framtiden och även vad som har hänt, men det är inget hon erkänner och vill kännas vid. En dag kommer en lite vätte och anfaller Elisabeth, Jannike lyckas fånga in honom i frysen och de ringer polisen.

Nu hamnar de hos Byrån och får vara med om saker och får veta saker som de inte visste existerade. Följa med Jannike på hennes resa från en strulig tonåring till en tonåring somm ska rädda världen från Herren.

En roman för unga vuxna, men passar alla som gillar fantasy, skräck och övernaturliga fenomen.

Penny Dreadful

Just nu går en engelsk TV-serie på HBO som heter Penny Dreadful, den är riktigt riktigt bra och otäck. Man har tagit den engelska viktorianska litteraturen och gjort en TV-serie av det, Frankenstein, varmpyrer, varulvar, monster, medium, övernaturligt, egyptisk och skrock. Allt i en salig röra som blir mörkt, svart, goth, vackert, romantiskt och helt fascinerande.

Sir Malcom Murray (Timothy Dalton) letar efter sin dotter som har blivit bortrövad, troligtvis av vampyrer och han har till sin  hjälp mediet Vanessa Ives (Eva Green). När de ska ge sig ut att leta efter dottern behöver de beskydd och anlitar den amerikanska prickskytten Ethan Chandler (Josh Hartnett) som tidigare turnerade med en westerncirkus. De lyckas fånga och döda en av vampyrledarna och ber doktor Victor Frankenstein (Harry Treadaway) att obducera liket.

Dessa fyra personer tas på en resa i kloakerna, katakomber, slakthus, slott, opiumhålor, barer och bordeller i jakten på Mina (Olivia Llewellyn) och efter sju avsnitt vet man ännu inte om dom hittar henne.

Första säsongen innhåller 8 avsnitt och man har redan meddelat att det kommer en säsong 2.

De Vassa Tändernas Skog av Carrie Ryan

Från jobbet fick vi anställda ett presentkort om 200 kr var hos Söderbokhandeln. Jag köper oftast mina böcker på nätet eftersom det blir billigast, så det var lite kul att åka in till en bokhandel för att vad jag skulle hitta. Det var inte direkt det lättaste att veta vad man skulle köpa för 200 kr men till slut hamnade jag vid Fantasy- och Sci-Fi-hyllan och hittade bl a den här boken De Vassa Tändernas Skog av Carrie Ryan. Det är tydligen egentligen en ungdomsbok men den funkar bra för en vuxen att läsa också, speciellt om man gillar zoombies. (Prisskillnaden mellan adlibris och Söderbokhandel är 55 kr)

Mary bor i en by någonstans i framtidens USA. Byn är omgärdad av ett högt stängsel för att de oheliga inte ska kunna ta sig in. Byn styrs av en sträng systerorden som bestämmer allt, hur folk ska leva, vad de ska jobba med, vem de ska gifta sig med.

Men Mary har en längtan ut, bort från byn, till havet, havet som hennes mamma har berättat om. Men ingen mer än Mary tror på hennes mammas historier, andra anser att Marys mamma är lite knäpp, speciellt efter att hennes pappa blev tagen av de oheliga. En dag blir mamman biten  och är därför tvungen att lämna byn eftersom hon är smittad.

Mary är olycklig och vet inte hur hon ska kunna fortsätta livet i byn, hennes bror vill inte veta av henne och ingen man i byn vill egentligen gifta sig med henne så till slut blir hon tvingad att söka sig till systerorden. Hon  börjar där sina planer att fly, och till slut uppstår ett tillfälle när hon och några andra ungdomar måste fly byn, de tar sig genom stigen och grindarna för att hitta till havet och deras äventyr börjar, ja mot vadå? Döden, kärleken, friheten eller bara mer stängsel.

Berättelsen är fängslande och det är svårt att släppa boken.

Carrie Ryan har skrivit ytterligare två böcker om zoombies som ska höra ihop med den första – De dödas strand och Den mörka staden. Det verkar som alla tre böckerna är fristående historier men som ändå knyts samman.