Sjuk, sjukare, sjukast

Jag är nog den friskaste sjukaste människa som går i ett par skor, eller är jag den sjukaste friskaste människan? Så här ligger det till:

Igår var jag hos doktorn och fick veta att jag har den autoimmuna sjukdomen Lichen sclerosus. Det är ett tillägg till alla andra åkommor jag har som egentligen inte gör att jag är direkt sjuk, men ändå sjuk. Svårförståeligt, jepp, det är det för mig med.

Jag menar, i botten har jag fibromyalgi, som jag har levt med i större delen av mitt liv, jag blev diagnosticerad i början av 90-talet, och jag har trots den diagnosen jobbat heltid. Även då fick jag veta att jag har astma, jag har under hela min uppväxttid dragits med återkommande luftrörskatarrer, som troligtvis kunnat unvikas om jag hade fått medicinera mot astma. För mig är astman i sig inget hinder i mitt dagliga liv, mer än rökare och folk som parfymerar sig extremt mycket. Ja och så dom som kommer till jobbet och är förkylda istället för att stanna hemma, för då blir jag självklart sjuk som ett brev på posten. Och mina förkylningar går inte över på en vecka som för ‘friska’ människor, utan det brukar bli ganska långvariga och har jag otur så utvecklar det sig till  – ja just det – en luftrörskatarr, med antibiotikabehandling.

Man kan ju tycka att det är nog där, men icke sa nicke. I början av 2000-talet fick jag operera bort min livmoder för att jag hade ett 10 cm stort myom som växte rakt igenom livmodern. Som tur var fick jag behålla äggledare- och äggstockar.

Några år efter fick jag veta att jag hade Graves sjukdom, och de upptäcktes efter att jag haft hjärtklappning, humörsutbrott och diaree som gör Montezumas hämnd till en vattenpöl, så jag gick till cityakuten och de tog lite prover och blev sedan remitterad till Södersjukhuset. Som tur var gick det över efter ca 2,5 år.

Så nu är ju allt frid och fröjd. Psst, nej nej nej, livet ska inte vara enkelt. Pga bla Graves sjukdom, hamnade jag i depression och var sjukskriven för det i flera omgångar. Dags att byta jobb, och knä. Artros i vänster knä som gjorde att de fick byta ut mitt knä. Lätt som en plätt, eller? Innan jag fick byta knä, var jag tvungen att gå ned i vikt, och doktorn skickade en remiss för en Gastrisk bypass. Nu skulle mitt liv bli perfekt, gå ned i vikt, få ett nytt knä och livet leker. Pyttsan, för mig var denna operation ett helvete, visst jag åt för mycket, och framför allt godis. Men jag kunde leva ett normalt liv, utan passa mattider, utan att ständigt och jämnt vara hungrig och få kväljningar när jag åt. Så nej gastrisk bypass var inte min grej, dessutom så har jag nu gått upp 20 av de 40 kg jag gick ned, för orsaken till att jag är överviktig har man inte gjort något åt,  utan bara det kirurgiska ingreppet. Personligen tror jag att fler människor skulle må bra av terapi istället för kniv.

Nog om det, nytt knä, ny vikt, nytt liv. Jo då, men då började jag få andra problem, smärtor i magen och hjärktlappning (igen) inlagt på sjukhus i omgångar, vad kan det vara. Inget fel på hjärtat, inget fel på magen. Huvudbry för alla inblandande, inklusive mig. Tills jag en dag när jag hade varit hos sjukgymnasten insåg att glömt låsa bilen, glömt handväskan i bilen och ja glömt i princip allt jag skulle göra. Då körde jag direkt till vårdcentralen och det visade sig att jag helt enkelt var utmattad med ångest. Så dags för en lång sjukskrivningsperiod med antidepressivt (igen). Ja ångesten visade det sig när jag pratade igenom det hela med terapeuten har jag levt med i större delen av mitt liv, där ångesten har satt sig kroppsligen med hjärtklappning och smärtor i mage och rygg bl a.

Så nu är jag väl klar, med alla ‘sjukdomar’. Nope inte det heller. På årligt gynbesök blev doktorn lite konfunderad och skickade mig på ultraljud plus blodprovstagning. Vad hon misstänkte sa hon inte till mig, vilket gör att jag blev ännu mer stressad och ångestfylld. Jag hade inga förhöjda värden för cancer, men tydligen var de cellblåsor som jag hade inte bra så jag blev remitterad (igen) till sjukhuset för att se om man även skulle ta bort mina äggledare/stockar. Så det blev tid för op för att ta bort men det gick inte pga ärrvävnader i magen.

Toppen, tjoho, jag lever i alla fall. Dags att försöka börja jobba och det gick i fem månader, sen blev det sjukskrivning igen för utmattning. Och där kan man ju tycka att nu räcker det, jag håller helt med. Men för att bli remitterad för rehab, för nu går jag på företagshälsvården, så behövdes det tas en antal blodprov igen, och så kom det svar som var förhöjda, så jag fick ta om vissa blodprov och då visade sig att nu hade jag underfunktion på sköldkörteln – hypotyeros. Så det var bara att traska iväg till vårdcentralen igen och få mediciner mot det, livet ut.

Nu så räcker det nu, ja om man då bortser från att jag igår fick veta om den sjukdomen som jag började det här blogginlägget med, ja så ska jag göra nytt ultraljud för att kolla att de där cellerna inte växer.

Så ska vi börja från början igen –

1. fibromyalgi
2. astma
3. artros (knä, fingrar, rygg, nacke)
4. gastrisk bypass
5. ångest
6. cellförändringar (godartade?)
7. utmattning
8. hypotyeros
9. lichen sclerosus
10. och så måste jag väl lägga till övervikt då, fast det tar emot

Så är jag den sjukaste friskaste människan, eller den friskaste sjukaste människan, eller är jag ‘bara’ multisjuk? Säg det, men att må bra alla dagar, det är svårt.

 

Resedag (7 o 8/9)

Äntligen hemma!! Resan hem gick bättre än förväntat.

Vi startade från hotellet strax efter 10, det var lite tidigt men vi hade ändå inget för oss och var klara för att sticka iväg.

Packade in alla väskorna det fyllde både bagageutrymmet och baksätet.

GPSen på return car Alamo.

Trafiken gick lätt eftersom det var Labour Day och vi kom fram efter ca 1 timme.

Plocka ut allt bagage, få ett godkännande, flytta bagaget till bussens pick up plats, lasta in väskorna och sen iväg till flygplatsen.

Ur med alla väskorna, som tur var var busschauffören hjälpsam. Sen bärhjälp på flygplatsen. Man betalar en dollar per väska och får väskorna flyttade av en trevlig person som även då vet den direkta vägen till incheckningen till det flygbolag man åker med.

Och så fick vi betala övervikt – 200 dollar. Men vi hade räknat med det, den väskan jag hade köpt som handbagage var vi tvugna att checka in eftersom den vägde över 8 kg. Vi var även tvugna att kontrollväga vårt andra handbagage där datorerna var. Det vägde 8,5 kg men det gick igenom som tur var.

Efter incheckningen gick vi direkt igenom alla kontrollerna och då var det runt 3 timmar kvar till boarding.

Vi började med att äta, tyvärr var den bättre restaurangen stängd pga Labour Day (hur kan man stänga en restaurang på en flygplats pga helgdag?) För mig blev det McDonalds och mannen åt pizza.

Vi bara satt och njöt av att vi snart skulle få borda flygplanet. Efter maten tittade vi i butikerna som finna innanför säkerhetskontrollen.

När jag började flyga till Florida (Miamia flygplats) för ca 14 år sedan, fanns det ingen säkerhetskontrollen, man checkade in, strosade runt bland butiker, restauranger o barer tills det var dags att gå till flighten, skulle man till Europa eller övriga världen fick man gå genom passkontrollen men det var allt.

Idag är hela flygplatsen ombyggd och säkerheten är sjukt minutiös. Man måste t o m ta av sig skorna när man ska säkerhetskontrolleras och självklart scannas skorna också.

Hur som hur vi hittade t o m en underbar liten present till dottern på flygplatsen.

När vi kom till gaten gick jag fram till disken och frågade om vi kunde köpa upp oss med våra SAS bonuspoäng. Tyvärr har Lufthansa ingen kontakt med det bonussystemet med kvinnan på Lufthansa skulle kolla om vi kunde få ett par platser med bättre benlängd.

Efter ca 5 min blev vi uppropade och hade blivit framflyttade till platser längst fram så att man har en vägg framför sig. Det är skönt för då slipper man att någon fäller ned ett säte rakt i lunchen.

Folk var helt hysteriska att få gå ombord på planet. De stod i kö säkert 20 min innan boardingen skulle börja och de var dessutom försenade så vi fick inte boarda förrän vid 15.15.

Vi brukar vänta tills den värsta rusningen är över innan vi går ombord, planet går i alla fall inte förrän alla är ombord 🙂

När vi kommer fram till våra platser är det en barnfamilj som håller på och krånglar, till slut blir jag irriterad och säger med hög röst,  I know our seats, we can sat down now.

Då tar en flygvärdinna tag i mannen och säger, ursäkta men kan vi gå åt sidan. Vi fattar ingenting. Då tar hon fram ett par boardingkort och säger att de har gett barnfamiljen våra sittplatser eftersom de behövde dem, men att vi får sitta längre fram  i planet (det här var rad 42, väldigt långt bak), vi skulle få sitta på rad 23 i business class.

Vilken överraskning, och utan att behövs slösa bort några poäng. Vilken njutning det var att få sitta i ordentliga säten, utan att känna sig inklämd. Vi behövde inte ens vara uppklädda, både mannen och jag resta i pyjamasbyxor för bekvämligheten.

Vilken service, det var cuvée innan vi startade, vita dukar och porslin, glas o riktiga bestick till maten. En menu att välja från, bra mat, ingen varm folielåda att krångla upp och bränna och spilla sig på. Ett urval av viner, både vita och röda plus en champagne. Ja ett rent lyxliv.

Det var tre förrätter att välja mellan, tre varmrätter och tre desserter. Desserterna kunde man dessutom få smaka på alla om man ville.

Vid varje plats fanns det en TV med urval av filmer, radio, TV-program och TV-spel.

Sätet gick att fälla till en säng. Dunkudde och quiltat täcke, nej det är verkligen inte samma sak som att resa i ekonomiklass.

Läs mer om Lufthansas business class

Hur som hur var det bra mycket lättare att resa över Atlanten på det här sättet. Jag sov väl två timmar sedan tittade jag på film, jag hann med tre stycken.

The Boat that Rocked, Hangover och Bride Wars. Om du vill veta vad jag tyckte om filmerna gå till filmrecensioner i min blogg.

Vi var i Frankfurt i tid och eftersom vi nu satt i business class kom vi fort av planet, vi hade lite mer än en timme på oss att ta oss till gaten för flyget till Stockholm.

Första stoppet är passkontrollen, två sömninga stackare sitter och kollar passen på alla som kommer utanför Europa.

Sen höll vi på att gå fel när vi skulle svänga av till vår gate, som tur var nästa passpolis lite uppmärksam och frågade vart mannen var på väg, annars hade vi missat flyget.

Ny säkerhetskontroll och vi kom lagom till när incheckningen började. Trappor ned och sen buss till planet.

Usch vad trött jag var. Det blev någon konstig frukost i form av en ostfralla och så fick man välja vad man ville dricka, jag tog ett glas cola (behövde lite socker)

Jag somnade och vaknade när de började prata i högtalaren att vi var på väg in för landning i Stockholm.

Vi fick våra väskor ganska fort, ut för att ta en taxi och sen hem. Äntligen hemma. Pussa på katterna och pyssla lite.

Gick och la oss vi 12-tiden och sov 3-timmar. Sen kom monstergänget och det blev presentutdelning. Det verkade som alla gillade sina presenter.

Stumpan var med och fick sin nya fina klänning, hon var jättesöt i den.

När monstergänget åkt hem prata jag en stund med dottern i telefon, vi kollade på de inspelade avsnitten av True Blood. Och jag somnade så klart. Sov väl någon timme.

Vid 12-tiden på natten la vi oss igen och nu är jag vaken fyra timmar senare. Jetlag är inte kul. Mannen kan sova, jag avundas honom.