Vad var det du sa?

Jag levde i 26 år tillsammans med den man som också är biologisk pappa till båda mina barn. Och nu känner jag att det är dags att säga ifrån.

Vi var unga när vi träffades och efter ett par år gifte vi oss och bestämde att vi skulle skaffa barn tillsammans, ca 9 mån efter bröllopet kom vårt första barn, en liten tjej som blev högt älskad. Redan två år efter kom vårt andra barn, en son, som föddes samma dag som sin storasyster, även han älskad och efterlängtad.

Att bli ung mamma är inte alltid det lättaste, men man lär sig under vägens gång hur man ska göra saker och ting, vissa saker blir bra, andra saker blir mindre bra och en hel del kunde bli kaos.

Mitt liv med mina barns pappa var höga berg och djupa dalar, och ganska destruktivt. Men jag älskade och skyddade alltid mina barn och fanns alltid där för dem oavsett var han befann sig i sitt liv.

Efteråt har jag fått veta att han var konstant otrogen från ett par månader innan vår son föddes till ca 3 år innan vi bröt upp totalt, alltså i ca 20+ år.

Det värsta i det hela var att han körde med min-fru-förstår-mig-inte, vi har aldrig sex, stackars mig som alltid jobbar och sliter för dem och får ingenting tillbaka.

Grejen var den att jag gav honom allt, jag tog hand om barnen, jag tvättade, städade, lagade maten, betalade räkningarna och såg till att vi gjorde roliga saker på vår gemensamma fritid, ja så hade jag ett heltidsjobb också. Han jobbade med det han gillade, körde buss, långtradare och taxi, på de arbetstider han ville ha, och han hade vår gemensamma bil 100%. Jag åkte alltid kommunalt till och från jobbet och alltid tillsammans med barnen när jag och barnen skulle göra något, jag kunde/fick aldrig ta bilen för att underlätta transporten med t ex barnen eller handla mat.

Han dövade sitt samvete med att alltid sticka till mig pengar eftersom han skulle jobba och inte hade tid att följa med, när barnen blev större gjorde han samma sak med dem för att slippa engagera sig.

Vad jag inte då visste, att han hade inte alls arbetstider fr kl 14 på eftermiddagen till kl 6 på morgonen, 6 dagar i veckan, utan han umgicks med sina kompisar och älskarinnor.

I början var jag vansinnigt förälskad i honom, efter hand blev han en plånbok som kunde tillfredsställa mitt shoppingbehov, i slutet en psykisk- och verbal misshandlare som hade knäckt mitt självförtroende och som gjorde att jag inte vågade ta mig ut det destruktiva förhållande vi levde i. Jag var ju inte värd bättre än det jag var i, vem ville ha mig, fet och ful och som inte kunde någonting.

Tack och lov för internet. En väninna till mig hade börjat chatta på olika sajter och jag tyckte hon var patetisk, men jag blev nyfiken och hamnade på en jättetrevlig chattsajt, där jag lärde känna många trevliga människor varav en del som jag träffade i verkliga livet också.

Jag fick tillbaka mitt självförtroende, gick ned i vikt och började träna. Och till slut kände jag – enough is enough – och när han frågade mig: Du vill inte leva med mig längre? Svarade jag ärligt: Nej det vill jag inte. Det var den total brytningen mellan oss.

Till saken hör att barnen hade tjatat i många år innan att jag skulle skilja mig från deras pappa eftersom de såg hur dåligt de var mellan oss.

Det som hände sen vill jag helst bara glömma, han flyttade ut, men började istället att hota mig och nära anhöriga runt mig. Han skulle döda mig, misshandla mig och göra mitt liv till pest i största allmänhet. Vilket han också gjorde.

Han fick en depression och sökte hjälp på öppna psyk, när jag ringde till dem för att prata med dem om hans hot mot mig, fick jag skit tillbaka. De var jag ju tvungen att förstå att när hans stöd i livet försvann var han ju tvungen att försvara sig på något sätt. Till syvende och sist var allt mitt fel, precis som det hade varit under hela vårt förhållande, han tog aldrig ansvar för något, varken familjen eller sina egna handlingar.

Jag träffade JK som också blev mitt stöd, som hamnade i en djävla soppa rent ut sagt, men han fanns där, i vått och torrt. Och jag växte ytterligare som människa och kvinna och vågade till slut säga ifrån till exet och säga till honom att han skulle behandla mig med respekt som sina barns mamma och sina barnbarns farmor.

Vi inledde något slags väpnat stillestånd, vi kunde träffas och umgås på barn och barnbarns bemärkelsedagar och jag ordnade till och med en födelsedagslunch för honom.

Sen vände det tvärt, han mötte en ny kvinna som tydligen blev svartsjuk (suck) och helt plötsligt var jag ‘the bad guy’ – igen. Han sitter och säger till barnen att jag är så taskig mot honom, är spydig och raljerande. Stora frågetecken, har han glömt bort hur han har behandlat mig under alla åren? Till saken hör att jag är inte medvetet dum mot någon, men jag vet att jag kan vara ‘ironisk och rolig’ ibland.

Men nu till det absolut värsta av allt som han har sagt, och som jag har väldigt svårt att förlåta honom för. Han har sagt till båda barnen att han har ångrat att han skaffade barn med mig. Han var för ung och han hade så mycket att leva för och mycket han ville göra innan han band sig (som om han inte gjorde det han ville och reste och jobbade som han ville).

Jag blir alldeles paff!! Det betyder att han ångrar dessa två underbara människor som vi har satt till världen tillsammans och i förlängningen de två underbara barnbarnen som sonen har gett oss.

OCH DET KAN JAG INTE FÖRLÅTA HONOM ATT HAN HAR SAGT

Om han ångrar livet med mig, fine. Men ångra att sina barn, vilken djävla skitstövel rent ut sagt. Och hur känner man sig som barnet till honom när man får höra en sån sak? Eller lyssnar man inte för att skydda sig själv?

Idag mår jag bra men ibland rivs såren upp, speciellt när det här sista dyker upp i diskussioner med barnen. Då blir jag ledsen och sårad. Men jag tar mig vidare, barnen och barnbarnen finns där, de är kvar och de är det finaste jag har skapat. Jag älskar er alla!

Och tack JK för att du finns därför mig alltid, älskar dig!

#poly #Relationer och #polyamori

För snart ett år sen öppnade jag och JK upp vårt förhållande för att leva polyamoröst.

Det har inneburit att vi har dejtat andra och gått på massor av polyfikor. Vi har varit med i samtalsgrupp på RFSU och diskuterat och resonerat mycket hemma vad vi känner och vad vi vill.

Självklart har man också egna tankar runt frågan med att öppna upp ett nästan 10 år långt förhållande och släppa in andra relationer.

Många tror att vara polyamorös innebär att man har massor av olika sexpartners. Vilket det säkert gör för en del.

För mig innebär det mer att skapa relationer med andra som kan tillföra mig något i mitt liv, det där lilla extra. Och sexet är en bonus. Att vara öppen och ärlig både inför mig själv och andra relationer tycker jag är viktigt. För om man inte kan vara ärlig mot sig själv hur ska man då kunna vara det mot andra?

Jag har försökt tänka på hur jag har gjort tidigare innan jag definierade mig polyamorös och kom fram till att visst hade jag många olika tillfälliga sexuella förbindelser när jag var singel. Men oftast lämnade det något tomt hål efter sig, ibland kände man sig utnyttjad, ibland ville man ha mer närhet, ibland var man ganska nöjd att det bara hände en gång.

Jag har t ex svårt att dejta någon som inte öppet lever polyamoröst utan lämnar sin partner hemma i sticket genom att ha en ‘affär’. Då i slutänden känner jag mig billig och utnyttjad. För om jag inte kan skapa en relation med den mannen, genom att umgås med honom utanför det sexuella, har vi ingen relation som skapar öppenhet, ärlighet och gemenskap.

Om mina andra blivande partners har andra relationer, vill jag även kunna veta om dem, känna dem och kanske till och med umgås med dem. Jag tror inte på den stora lyckliga familjen, men man måste vara vuxen nog att kunna se alla aspekter i sina partners liv.

Det jag tycker är bäst med mitt och JKs förhållande är att vi känner varandra så väl, så vi kan diskutera våra dejter och känslor. Jag har en sann vän i JK och ett stort stöd i honom, och jag hoppas att han känner samma mot mig.

Vi har en spännande resa framför oss, och vem vet, kanske i framtiden lever ett annat par tillsammans med oss, om än inte i en sluten kvartett, men som en glad storfamilj.

#poly – Varför vara otrogen?

I början av mars kommer en bok om 69 tips om hur du kan vara otrogen utan att bli upptäckt skriven av en tjej som är 21!! år.

Jag tror jag garvar ihjäl mig, vad vet en tjej på 21 om förhållande, trohet respektive otrohet.

Men… om man nu tycker det är så jobbigt att ‘bara’ vara med en tycker jag att man ska ta och tänka till lite grann vad man vill med sitt liv och förhållande och faktiskt överväga att bli polyamorös.

När man är öppet polyamorös och är tydlig med det gentemot sina partners behöver man inte en handbok om hur man ska smyga utan kan ha så många älskare resp älskarinnor som man vill och som passar ens livsstil.

Och är det så att man anser sig vara monogam och bara vill hålla sig till en, måste man nog fråga sig varför man vill skapa sig det omaket med att smyga och smussla för att ha en eller flera på sidan om.

Är det så att man gillar spänningen bör man nog ta och beställa tid hos en terapeut och börja diskutera sin egen uppväxt som gör en så otrygg att man inte kan vara ärlig ens en gång mot sig själv

Läs mer i Expressen

Öppenhet och ärlighet

Sen JK och jag bestämde oss för att öppna upp vårt förhållande och leva polyamoröst har vi haft många tankar och pratstunder om hur man gör för att det ska funka på ett bra sätt.

Bl a så är öppenhet och ärlighet ledord för oss båda två.

Vi pratar om allt och är ärliga om det. Vilket även gäller för de människor som kommer in i vårt liv. Kan man inte prata om det mesta och vara ärliga och öppna mot varandra så bäddar det för misstänksamhet och otrohet.

Som för mig t ex. Jag var på dejt igår, en supertrevlig kille, vi var och spelade boule, tog ett par öl (han inte jag) och pratade i flera timmar.

Det kändes verkligen bra och jag ville verkligen träffa honom igen.

Då idag får jag ett sms från honom om att han är sambo sen 15 år tillbaka, men levt sexlöst i 7 år, men de håller ihop för dottern och ekonomin. Men han har nu bestämt sig för att göra något åt saken (till saken hör att han har varit på kontaktsajten i över 5 år) och söka sex och närhet.

Men eftersom jag pratade om öppenhet och ärlighet på dejten var han tvungen att erkänna för mig.

Och mitt svar var enkelt, sånt är livet, tack och hej.

Jag är inte intresserad att träffa en man som inte kan vara öppen och ärlig, som själv inte har ett öppet förhållande med sin partner eller lever polyamoröst.

Man går väl på sina nitar och säkert kommer jag stöta på lögnaktiga män igen.

Det var mig dom kalla ….

Ju mer jag kommer in i det här med polyamori/relationsanarkism förstår jag att jag har varit ‘sån’ i hela mitt liv.

Redan när jag var tonåring gillade jag fler killar än en, och gillade att vara med dom.

Med den norm som fanns, blev man kallad fula ord av andra som inte var likadana.

Det har följt mig genom hela min ungdom. Sen träffade jag personen som blev min man och far till mina barn, och jag stoppades in i den ‘normala’ fållan.

Jag blev mer dämpad och kuvad, medans mannen levde livets glada dagar och hade ‘flickvänner’ lite här och där (det var ju ok han var ju man), fast jag trodde vi hade lovat varandra trohet och ärlighet.

Efter 26 års fångenskap, bröt jag mig loss och levde upp igen.

Började dejta (tack och lov för nätet) och träffade massa killar och hade kul igen och mådde hur bra som helst, det här var ju jag.

Sen träffade jag min nuvarande partner och än en gång lät man sig fösas in i den monogama fållan, ‘får så ska det vara’

Tack och lov för internet, TV och Pride, efter 10 år har vi förstått att man kan göra det på annat sätt.

Och förhoppningsvis är det ingen som kallar mig vid andra namn än mitt eget idag.

Kråkflickan av Jerker Eriksson & Håkan Axlander Sundqvist

Kråkflickan av Jerker Eriksson & Håkan Axlander Sundqvist är något så ovanligt som en svensk psykologisk thriller.

Och riktigt bra.

Den handlar om psykoterapeuten Sofia Zetterlund och kriminalkomissarien Jeanette Kihlberg.

Dåtid och nutid blandas och man får följa flera paralella historier.

Det handlar om pedofili, krigsbrott och otrohet.

Karaktärerna är bra och väl utvecklade och jag är fascinerad över att två killar klarar av att beskriva två kvinnor så bra och komplext.

Det kommer två böcker till om Victoria Bergmans svaghet, jag ser fram emot att få läsa fortsättningen.