The Wolf of Wall Street

The Wolf of Wall Street är baserad på en bok skriven av Jordan Belfort om hans uppgång och fall på Wall Street.

Jordan Belfort (Leonardo DiCaprio) är en mäklare på en ansedd firma på Wall Street som går i konkurs strax efter att han har fått sin mäklarlicens. Det är inte lätt att få ett nytt jobb som mäklare men hans fru (Cristin Milioti) uppmuntrar honom att fortsätta söka jobb och ser i tidningen att en lokal firma söker en mäklare, han går dit och upptäcker en lite firma som livnär sig på att sälja och köpa pennyaktier, billliga aktier som inte finns på de stora börslistorna och håller de sig under $5000 behöver det inte heller redovisas till Finansinpektionen.

Han får jobbet och blir självklart en stjärnsäljare och bestämmer sig för att öppna eget med hungriga säljare, de går från 5 anställda till flera 100 på kort tid och självklart får de Finansinspektionen, mäklarförbundet och FBIs ögon på sig. Killarna som startade firman lever i sus och dus, men sprit, droger och kvinnor.

Men en dag ramlar korthuset ihop ….

Filmen är bra och karaktärerna väl underbyggda, och är bara hälften sant är det illa nog, nonchalansen med andras pengar, sättet man använder sig av droger och kvinnor är skrämmande.

Den store Gatsby

Den store Gatsby är en nyinspelning av filmen från boken med samma namn.

Jag såg filmen 1974 med Robert Redford och Mia Farrow men måste erkänna att jag kommer varken ihåg filmen eller boken som jag också läst tidigare.

Filmen handlar om Carraway som efter examen flyttar till New York för att få vara med i börsyran och tjäna pengar på att sälja obligationer. Han hyr ett litet hus mellan två stora mansion på Long Island. I det ena huset bor en mystisk man som anordnar storslagna fester. Mitt över viken bor hans kusin Daisy som är gift med en fd polostjärna som numera har pensionerat sig och är stenrik.

Det visar sig att det är Jay Gatsby som bor i huset och att han och Daisy har ett förflutet. Gatsby får Carraway att bjuda hem sin kusin, och sommarens kärlekssaga börjar.

Det är mycket dans och musik i filmen, precis som i Moulin Rogue av Baz Luhrman, det är härligt anakronistiskt, det glada 20-talet blandas med modern tids hip-hop. Det festades som om ingen morgondag fanns.

Filmen är över två timmar lång och ibland blev det lite långsamt, men i det stora hela är filmen underbar, med vackra kostymer, bra repliker och duktiga skådespelare.

 

Django Unchained

Django Unchained är Inglourious Basterds i cowboy-kläder.

Intet nytt under solen och speciellt inte om det är en Tarantiono-film. Den har blivit höjd till skyarna av de svenska kritikerna och är det något man har lärt sig så är det att gå inte på en film som svenska filmkritiker gillar, för det är bara de som förstår sig på filmen.

Och det är exakt samma med den här filmen, visst man kan titta på den och bara se på bilderna och se att det är en splatterfilm, där blodet hoppar och skuttar runt hej vilt på bioduken, med en historia där skådespelarna skriker nigger hela tiden.

Men vad vill Tarantino egentligen med filmen, jag vet inte, men kritikerna vet  tydligen.

2 timmar och 45 minuter lång och det är långt, jag t o m somnade mitt i, och då är det riktigt riktigt illa. Det vet jag inte när det hände senast när jag var på bio, om det någonsin har hänt.

Många bra skådespelare finns med i filmen och Tarantions nya kelgris har en stor roll – Christoph Waltz som Dr King Schultz.

Tarantino har också börjat göra en Hitchcock, alltså att han själv är med en kort stund i sina filmer.