Last Vegas

Last Vegas är en film om ett gäng gubbar 60+ som ska åka iväg till Las Vegas för en svensexa. Det ska vara en komedi, men tyvärr levererar den inte vad den lovar trots fyra stycken mycket bra skådespelare. De får liksom inte till replikerna, visst är det kul att se fyra gubbar som ‘borde’ sitta på hemma och spela bingo, åka till Las Vegas och göra det helt oväntade, att vinna pengar, ha stort party och flirta med unga tjejer, men det blir aldrig roligt.

Killarna växte upp tillsammans i New York, arbete, barn och familj har gjort att de bor i olika delar av USA, men nu ska den ständige ungkarlen Billy (Michael Douglas) gifta sig till slut med sin 30+ flickvän (till hennes pappas förtret) och de ska gifta sig i Las Vegas, men innan bröllopet bjuder Billy in sina kompisar Sam (Kevin Kline) som bor i Naples, Florida och Archie (Morgan Freeman) som bor hos sin son i New Jersey efter en lättare stroke att hämta deras vän Paddy (Robert De Niro) som fortfarande bor kvar på samma gata i Brooklyn, New York för en trip till Las Vegas för en svensexa.

Paddy har precis mist sin fru som han var gift med i över 40 år och sin ungdomsförälskelse, han har blivit en gammal surgubbe och han är arg på alla, men de lyckas lura med honom till Las Vegas. Och när de kommer dit visar det sig att de har glömt att boka hotellrum och hotellet de hade tänkt bo på renoveras. I baren på det gamla hotellet hör de härlig jazzmusik och  när de går dit ser de Diana (Mary Steenburgen) som på ålderns höst tagit jobb som nattklubbsångerska.

De tar sig till ett annat hotell med hjälp av Diana, för där ska kapellet där Billy ska gifta sig vara och Archie passar på att lägga upp sin pension på ett spelbord – $ 15 000 – för att spela ‘lite’. De andra blir förskräckta och försöker hindra honom, men Archie tycker att man lever bara en gång.

De får se honom förlora 9 000 dollar på ett bräde och blir helt förskräckta och ber honom att sluta spela och han går med på det, men när de räknar ihop hans marker visar det sig att han har vunnit $ 102 000.

För att göra en lång historia kort (ni får se filmen för att veta vad som hände sen) så erbjuder hotellet grabbarna en svit och de ställer till med världens fest. 50 cent gör ett litet inhopp för att klaga på gubbarna som stör hans sömn.

Det är lite romantik, det är lite flamsigt men aldrig riktigt roligt. Synd för det hade kunnat bli en riktigt bra film.

 

Semester på öde ö

Drömmer du om en semester på en öde ö? Inte så öde att du får äta kokosnötter dagen lång och fiska din egen mat typ Robinson.

Utan en ö med kritvita sandstränder, ljumna vindar som rasslar i palmbladen och härligt varmt vatten. God mat, trevlig personal, ingen shopping eller hålligång.

Det har jag också gjort och förverkligat ‘drömmen’. Två gånger och båda gångerna har jag bytt hotell till fastlandet.

Första gången var vi på Koh Mok utanför Krabi. Hoteller var fint, man bodde i eget hus direkt på stranden, relativt trevlig personal men usel mat. Man kunde promenera till den närliggande fiskebyn som hade drabbats hårt av tsunamin, det var äckligt att bo på den flotta resorten och se deras trasiga hyddor och lervällingen som låg över 100 meter upp från stranden. Nej tack en vecka och sen in till Krabi.

Okej nästa gång vi provar åker vi till Koh Kho Khao utanför Khao Lak. Det var en liten större ö, med flera resorts, vi bodde på en resort med bungalows som hade flera lägenheter och vi bodde en trappa upp med en stor terass som vi satt och åt frukost på, mysigt. Stranden var inte kul, poolen helt okej och självklart inget hålligång och mycket liten shopping. Det fanns flera restauranger att välja på enkla och med god mat, så man behövde inte äta på hotellet.

Men vad det blir tråkigt, så efter ett par dagar ville flytta in till Phuket istället och där bodde vi centralt på Karon beach, mycket bättre.

Så jag är ingen öde ö människa. Men… nu har jag börjat kika på Maldiverna, det ser ju så mysigt ut, en egen hydda ute i vattnet, där man kan kliva ner från sin egen brygga direkt ut i lagunen. Det skulle väl vara mysigt? En ö som det tar 20 min att vandra runt, lite hålligång och ingen shopping. Flera restauranger att välja på om man vill eller all inclusive.

Och jag suktar och längtar och mannen försöker säga till mig att jag inte stått ut tidigare och jag förklarar att den här gången blir det annorlunda. Hmmm ….

Än har vi inte rest för på samma gång lockar det ju att åka till Florida och all shopping. Jag ÄR en storstadsmänniska som gillar pulsen. Och så Vietnam, nästan helt nytt och så lik Thailand men ändå så olik.

Eller Tokyo, Egypten, Australien, Aten, New York, Las Vegas, Paris, Prag, mannen vill till Berlin igen… så många ställen att resa till och så lite pengar.

Läs mer om en egen strand i Expressen