Vad var det du sa?

Jag levde i 26 år tillsammans med den man som också är biologisk pappa till båda mina barn. Och nu känner jag att det är dags att säga ifrån.

Vi var unga när vi träffades och efter ett par år gifte vi oss och bestämde att vi skulle skaffa barn tillsammans, ca 9 mån efter bröllopet kom vårt första barn, en liten tjej som blev högt älskad. Redan två år efter kom vårt andra barn, en son, som föddes samma dag som sin storasyster, även han älskad och efterlängtad.

Att bli ung mamma är inte alltid det lättaste, men man lär sig under vägens gång hur man ska göra saker och ting, vissa saker blir bra, andra saker blir mindre bra och en hel del kunde bli kaos.

Mitt liv med mina barns pappa var höga berg och djupa dalar, och ganska destruktivt. Men jag älskade och skyddade alltid mina barn och fanns alltid där för dem oavsett var han befann sig i sitt liv.

Efteråt har jag fått veta att han var konstant otrogen från ett par månader innan vår son föddes till ca 3 år innan vi bröt upp totalt, alltså i ca 20+ år.

Det värsta i det hela var att han körde med min-fru-förstår-mig-inte, vi har aldrig sex, stackars mig som alltid jobbar och sliter för dem och får ingenting tillbaka.

Grejen var den att jag gav honom allt, jag tog hand om barnen, jag tvättade, städade, lagade maten, betalade räkningarna och såg till att vi gjorde roliga saker på vår gemensamma fritid, ja så hade jag ett heltidsjobb också. Han jobbade med det han gillade, körde buss, långtradare och taxi, på de arbetstider han ville ha, och han hade vår gemensamma bil 100%. Jag åkte alltid kommunalt till och från jobbet och alltid tillsammans med barnen när jag och barnen skulle göra något, jag kunde/fick aldrig ta bilen för att underlätta transporten med t ex barnen eller handla mat.

Han dövade sitt samvete med att alltid sticka till mig pengar eftersom han skulle jobba och inte hade tid att följa med, när barnen blev större gjorde han samma sak med dem för att slippa engagera sig.

Vad jag inte då visste, att han hade inte alls arbetstider fr kl 14 på eftermiddagen till kl 6 på morgonen, 6 dagar i veckan, utan han umgicks med sina kompisar och älskarinnor.

I början var jag vansinnigt förälskad i honom, efter hand blev han en plånbok som kunde tillfredsställa mitt shoppingbehov, i slutet en psykisk- och verbal misshandlare som hade knäckt mitt självförtroende och som gjorde att jag inte vågade ta mig ut det destruktiva förhållande vi levde i. Jag var ju inte värd bättre än det jag var i, vem ville ha mig, fet och ful och som inte kunde någonting.

Tack och lov för internet. En väninna till mig hade börjat chatta på olika sajter och jag tyckte hon var patetisk, men jag blev nyfiken och hamnade på en jättetrevlig chattsajt, där jag lärde känna många trevliga människor varav en del som jag träffade i verkliga livet också.

Jag fick tillbaka mitt självförtroende, gick ned i vikt och började träna. Och till slut kände jag – enough is enough – och när han frågade mig: Du vill inte leva med mig längre? Svarade jag ärligt: Nej det vill jag inte. Det var den total brytningen mellan oss.

Till saken hör att barnen hade tjatat i många år innan att jag skulle skilja mig från deras pappa eftersom de såg hur dåligt de var mellan oss.

Det som hände sen vill jag helst bara glömma, han flyttade ut, men började istället att hota mig och nära anhöriga runt mig. Han skulle döda mig, misshandla mig och göra mitt liv till pest i största allmänhet. Vilket han också gjorde.

Han fick en depression och sökte hjälp på öppna psyk, när jag ringde till dem för att prata med dem om hans hot mot mig, fick jag skit tillbaka. De var jag ju tvungen att förstå att när hans stöd i livet försvann var han ju tvungen att försvara sig på något sätt. Till syvende och sist var allt mitt fel, precis som det hade varit under hela vårt förhållande, han tog aldrig ansvar för något, varken familjen eller sina egna handlingar.

Jag träffade JK som också blev mitt stöd, som hamnade i en djävla soppa rent ut sagt, men han fanns där, i vått och torrt. Och jag växte ytterligare som människa och kvinna och vågade till slut säga ifrån till exet och säga till honom att han skulle behandla mig med respekt som sina barns mamma och sina barnbarns farmor.

Vi inledde något slags väpnat stillestånd, vi kunde träffas och umgås på barn och barnbarns bemärkelsedagar och jag ordnade till och med en födelsedagslunch för honom.

Sen vände det tvärt, han mötte en ny kvinna som tydligen blev svartsjuk (suck) och helt plötsligt var jag ‘the bad guy’ – igen. Han sitter och säger till barnen att jag är så taskig mot honom, är spydig och raljerande. Stora frågetecken, har han glömt bort hur han har behandlat mig under alla åren? Till saken hör att jag är inte medvetet dum mot någon, men jag vet att jag kan vara ‘ironisk och rolig’ ibland.

Men nu till det absolut värsta av allt som han har sagt, och som jag har väldigt svårt att förlåta honom för. Han har sagt till båda barnen att han har ångrat att han skaffade barn med mig. Han var för ung och han hade så mycket att leva för och mycket han ville göra innan han band sig (som om han inte gjorde det han ville och reste och jobbade som han ville).

Jag blir alldeles paff!! Det betyder att han ångrar dessa två underbara människor som vi har satt till världen tillsammans och i förlängningen de två underbara barnbarnen som sonen har gett oss.

OCH DET KAN JAG INTE FÖRLÅTA HONOM ATT HAN HAR SAGT

Om han ångrar livet med mig, fine. Men ångra att sina barn, vilken djävla skitstövel rent ut sagt. Och hur känner man sig som barnet till honom när man får höra en sån sak? Eller lyssnar man inte för att skydda sig själv?

Idag mår jag bra men ibland rivs såren upp, speciellt när det här sista dyker upp i diskussioner med barnen. Då blir jag ledsen och sårad. Men jag tar mig vidare, barnen och barnbarnen finns där, de är kvar och de är det finaste jag har skapat. Jag älskar er alla!

Och tack JK för att du finns därför mig alltid, älskar dig!