Sjuk, sjukare, sjukast

Jag är nog den friskaste sjukaste människa som går i ett par skor, eller är jag den sjukaste friskaste människan? Så här ligger det till:

Igår var jag hos doktorn och fick veta att jag har den autoimmuna sjukdomen Lichen sclerosus. Det är ett tillägg till alla andra åkommor jag har som egentligen inte gör att jag är direkt sjuk, men ändå sjuk. Svårförståeligt, jepp, det är det för mig med.

Jag menar, i botten har jag fibromyalgi, som jag har levt med i större delen av mitt liv, jag blev diagnosticerad i början av 90-talet, och jag har trots den diagnosen jobbat heltid. Även då fick jag veta att jag har astma, jag har under hela min uppväxttid dragits med återkommande luftrörskatarrer, som troligtvis kunnat unvikas om jag hade fått medicinera mot astma. För mig är astman i sig inget hinder i mitt dagliga liv, mer än rökare och folk som parfymerar sig extremt mycket. Ja och så dom som kommer till jobbet och är förkylda istället för att stanna hemma, för då blir jag självklart sjuk som ett brev på posten. Och mina förkylningar går inte över på en vecka som för ‘friska’ människor, utan det brukar bli ganska långvariga och har jag otur så utvecklar det sig till  – ja just det – en luftrörskatarr, med antibiotikabehandling.

Man kan ju tycka att det är nog där, men icke sa nicke. I början av 2000-talet fick jag operera bort min livmoder för att jag hade ett 10 cm stort myom som växte rakt igenom livmodern. Som tur var fick jag behålla äggledare- och äggstockar.

Några år efter fick jag veta att jag hade Graves sjukdom, och de upptäcktes efter att jag haft hjärtklappning, humörsutbrott och diaree som gör Montezumas hämnd till en vattenpöl, så jag gick till cityakuten och de tog lite prover och blev sedan remitterad till Södersjukhuset. Som tur var gick det över efter ca 2,5 år.

Så nu är ju allt frid och fröjd. Psst, nej nej nej, livet ska inte vara enkelt. Pga bla Graves sjukdom, hamnade jag i depression och var sjukskriven för det i flera omgångar. Dags att byta jobb, och knä. Artros i vänster knä som gjorde att de fick byta ut mitt knä. Lätt som en plätt, eller? Innan jag fick byta knä, var jag tvungen att gå ned i vikt, och doktorn skickade en remiss för en Gastrisk bypass. Nu skulle mitt liv bli perfekt, gå ned i vikt, få ett nytt knä och livet leker. Pyttsan, för mig var denna operation ett helvete, visst jag åt för mycket, och framför allt godis. Men jag kunde leva ett normalt liv, utan passa mattider, utan att ständigt och jämnt vara hungrig och få kväljningar när jag åt. Så nej gastrisk bypass var inte min grej, dessutom så har jag nu gått upp 20 av de 40 kg jag gick ned, för orsaken till att jag är överviktig har man inte gjort något åt,  utan bara det kirurgiska ingreppet. Personligen tror jag att fler människor skulle må bra av terapi istället för kniv.

Nog om det, nytt knä, ny vikt, nytt liv. Jo då, men då började jag få andra problem, smärtor i magen och hjärktlappning (igen) inlagt på sjukhus i omgångar, vad kan det vara. Inget fel på hjärtat, inget fel på magen. Huvudbry för alla inblandande, inklusive mig. Tills jag en dag när jag hade varit hos sjukgymnasten insåg att glömt låsa bilen, glömt handväskan i bilen och ja glömt i princip allt jag skulle göra. Då körde jag direkt till vårdcentralen och det visade sig att jag helt enkelt var utmattad med ångest. Så dags för en lång sjukskrivningsperiod med antidepressivt (igen). Ja ångesten visade det sig när jag pratade igenom det hela med terapeuten har jag levt med i större delen av mitt liv, där ångesten har satt sig kroppsligen med hjärtklappning och smärtor i mage och rygg bl a.

Så nu är jag väl klar, med alla ‘sjukdomar’. Nope inte det heller. På årligt gynbesök blev doktorn lite konfunderad och skickade mig på ultraljud plus blodprovstagning. Vad hon misstänkte sa hon inte till mig, vilket gör att jag blev ännu mer stressad och ångestfylld. Jag hade inga förhöjda värden för cancer, men tydligen var de cellblåsor som jag hade inte bra så jag blev remitterad (igen) till sjukhuset för att se om man även skulle ta bort mina äggledare/stockar. Så det blev tid för op för att ta bort men det gick inte pga ärrvävnader i magen.

Toppen, tjoho, jag lever i alla fall. Dags att försöka börja jobba och det gick i fem månader, sen blev det sjukskrivning igen för utmattning. Och där kan man ju tycka att nu räcker det, jag håller helt med. Men för att bli remitterad för rehab, för nu går jag på företagshälsvården, så behövdes det tas en antal blodprov igen, och så kom det svar som var förhöjda, så jag fick ta om vissa blodprov och då visade sig att nu hade jag underfunktion på sköldkörteln – hypotyeros. Så det var bara att traska iväg till vårdcentralen igen och få mediciner mot det, livet ut.

Nu så räcker det nu, ja om man då bortser från att jag igår fick veta om den sjukdomen som jag började det här blogginlägget med, ja så ska jag göra nytt ultraljud för att kolla att de där cellerna inte växer.

Så ska vi börja från början igen –

1. fibromyalgi
2. astma
3. artros (knä, fingrar, rygg, nacke)
4. gastrisk bypass
5. ångest
6. cellförändringar (godartade?)
7. utmattning
8. hypotyeros
9. lichen sclerosus
10. och så måste jag väl lägga till övervikt då, fast det tar emot

Så är jag den sjukaste friskaste människan, eller den friskaste sjukaste människan, eller är jag ‘bara’ multisjuk? Säg det, men att må bra alla dagar, det är svårt.

 

7 storlekar mindre

Idag var JK i jag på Barkaby Outleten för att köpa en ny vattenkittel. Efteråt gick vi in på Red/Green för att kika på lite kläder.

I hörnen med kraftigt nedsatta priser hängde en ganska söt blus. JK tyckte den inte var min stil, men jag sa att jag ville prova den i alla fall.

Jag tog en storlek 44, nej den var alldeles för stor. Bad JK hämta en 42, nja sa JK blusen är fin på dig men jag tror du ska ha en mindre storlek så ha hämtade en i 40 och den satt perfekt.

Jag har inte riktigt vant mig än vid att jag faktiskt har gått ned en massa i vikt och inte längre behöver köpa storlek 52 i alla kläder.

Det är en mycket positiv upplevelse.

Ännu roligare var att ordinarie pris på blusen var 899 kr, outlet pris 459 kr och jag betalde 269 kr, it’s a bargain 🙂

Knäplastik

Nu har det gått lite mer än 4 veckor sedan jag gjorde operationen i mitt vänstra knä.

Det har inte varit lätt och ‘alla’ som jag pratade med innan operationen menade på att allt skulle bli så himla bra efteråt. Bullshit säger jag.

Den 8 december opererade jag knät och det gick bra, jag var uppe på fötterna samma dag och hade inga problem att ta mig fram på kryckor. Visst jag hade ont men det var inte konstigt jag var ju nyopererad. Det som var extra jobbigt var att jag blödde mycket från såret, vilket gjorde att jag fick stanna kvar på sjukhuset en natt extra.

Väl hemma var det skönt att få sova i sin egen säng, men det var också tufft pga smärta och att inte hitta en bra sovställning. Jag sov max 2 timmar i taget vilket gjorde att jag var extremt trött och grinig hela tiden.

Redan veckan efter jag kom hem började sjukgymnastiken, det var kul att få komma ut och trevligt att få träffa några av rumskamraterna från tiden på sjukhuset.

Sen kom julen och jag behövde inte göra så mycket, utan JK gjorde det mesta med hjälp av dottern.

Tisdagen efter jul skulle jag på sjukgymnastik igen men orkade inte, jag var trött och hängig, så jag ringde återbud, vilket var bra eftersom det visade sig att jag hade åkt på vinterkräksjuka.

Så i ett par dagar kräktes jag och mådde allmänt dålig, så dålig att jag blev tvungen att åka in till akuten pga kramper i magen. Det var första gången jag fick åka ambulans, utan sirener tack o lov.

Så när nyåret kom var jag helt slut, meningen var att jag och JK skulle äta en god middag på oxfile och potatisgratäng men jag orkade inte mycket.

Enda fördelen med magsjukan var att jag jag gick ned 4 kg, och när jag började äta normalt igen, bara gick upp 1 kg.

Nackdelen är att jag är lite tillbaka på ruta ett efter gastric bypass operationen vad gäller mat.

Efter nyårshelgen var det dags för tredje sjukgymnastikgruppen, jag kände det som jag hade stelnat till en hel del och trodde jag hade förlorat en hel del rörlighet när jag var magsjuk. Men så var det inte, innan jag blev sjuk kunde jag böja knät i 90 grader, nu var det nere i lite mer än 80 grader. Och under gymnastiken höjde jag upp det till nästan 87 grader, så jag är nöjd.

Det enda jag inte klarar av så bra det är att träna hemma själv. Det gör för ont, visst smärtan är inte farlig, men den är utröttande, jag orkar inte ha mer ont helt enkelt.

Att leva med en smärtproblematik (fibromyalgi) som jag gör, vilket betyder att man alltid har ont, 24/7 och jobbar och gör allt det där som ‘vanliga’ människor gör. Gör att man tänjer ganska mycket på sina egna gränser vad gäller t ex ork.

Nu när jag dessutom har smärtan från det nyopererade knät som toppar med dålig sömn, nej då orkar inte jag. Jag pallar helt enkelt inte och mår för djävligt dåligt och har dålig tolerans mot det mesta och är extremt gnällig.

Men jag tycker det är ok för mig att få vara det. Jag måste inte alltid vara stark och duktig, det är okej att vara liten och ledsen.

Så nu tar jag en dag i taget, kämpar på med den lilla gymnastiken jag gör hemma, åker till St Göran en gång i veckan för att vara med i gruppgymnastiken och förhoppningsvis är jag snart så pass bra att jag kan börja jobba igen.

JK o jag har något roligt att se fram emot i år. I november firar vi 10 år som gifta, och det ska vi fira genom att hyra ett hus i Florida och vara där i 4 veckor, OM vi får semester vill säga.

Gastric Bypass ingen lätt sak

Den 10 mars kommer Kalla Fakta på TV4 visa ett program där de granskar de s k fetmaoperationerna.

I Expressen kan man läsa om två personer som har gått ned en massa i vikt, den ena genom en gastric bypass operation och den andra ‘av sig själv’.

Ni som läser min blogg regelbunder vet att jag har gjort en gastric bypass operation och också skrivit flera bloggar om det.

Jag har förstått att det är fler än vad man själv trodde innan man gjorde operationen som har problem efteråt,

Och nu räknar jag inte med dumpingen, för det får man veta att det kan ske.

Det som är jobbigt är det psykologiska biten, visst kirurgen säger att man kommer att sakna sitt intresse mat, och att man måste hitta ett annat intresse för att ersätta det. Men det låter så enkelt när han säger det. I verkligenheten är det en helt annat sak.

För det är det jag saknar mest, njutningen av maten, tillfredsställelsen att få äta. Och även trösten.

Nu har jag haft tur och har en bra läkare på vårdcentralen som remitterat mig till en psykoterapeut, där vi jobbar med min matproblematik.

Men jag tycker faktiskt att det är något som opererande sjukhus ska stå för. På samma sätt att man tvingas att ha en period på 14 dagar med proteindryck, ska man få möjligheten att på börja gruppterapi om mat och sin ställning till mat, och det måste fortsätta efter operationen en lång tid efter.

I början efter operationen har man fullt upp att lära sig att äta på nytt, men när det har gått 4-12 mån, det är då man behöver ännu mer hjälp och bl a i form av samtal.

Man lämnas väldigt mycket vind för våg efter operationen, visst vi är vuxna och har själva valt att göra operationen, men man vet inte alls vad det innebär.

De första 30 kg var hur lätt som helst att gå ner, men nu är det stopp, det händer bara ingenting, nu måste jag göra det som alla andra gör för att gå ned i vikt, tänka ännu mer på vad jag stoppar i mig och börja träna.

Efter och före operationen fick vi träffa en sjukgymnast, men det handlade mest om att lära sig djupandas för att inte få problem med andingen eller propp i lungorna.

Jag menar, jag gjorde det inte innan, varför skulle jag börja nu. Fattar ni problemet?

Det är dags för opererande sjukhus att ta ännu mer ansvar för fetmaoperationerna!!