Nu när Fars Dag närmar sig så ser man på sociala medier frågan om hur du vill tacka din pappa.
Jag är glad för alla människor som har haft en närvarande pappa och speciellt en pappa att tacka för att han finns där för dig när du behöver honom.
I mitt eget fall är han numera degraderad till spermadonatorn. För det är allt han har varit. Visst han fanns som en make för min mamma mina första 8 år, men den mesta tiden jobbade han utomlands. När han var hemma söp han mest och var hotfull. Hans uppfostringsmetoder bestod i att hota och ge en örfil.
När jag och min bror var i just den åldern då föräldrarna skilde sig, skulle vi ut och åka båt med honom och en kompis till honom. Men vi blev kvar vid bryggan, för de var så fulla så de kunde inte styra båten. Utan istället började han gå på om hur tacksamma jag och min bror skulle vara och vräkte glåpord över vår mamma till oss. Till slut blev vi så rädda och ledsna att när han inte såg, smög vi oss från båten och började gå hemmåt. Vi var i Lill-Jans skogen och var tvugna att ta oss till Ropsten för att sen försöka ta oss över till Lidingö, där vi bodde. Utan pengar och egentligen inte en aning om var vi var, började vi gå och det vi trodde var rätt håll. Då hör vi en bil rusa bakom oss, och i bilen sitter han och kompisen, aspackade, för att jaga rätt på oss. Vi blev så rädda att vi började springa in i skogen och lyckades (hur kommer jag inte ihåg) ta oss till Ropsten och få hjälp av en taxichaufför att ringa till mamma och hon fick prata med chaffisen som sen körde hem oss.
Efter det var han inte i alla fall inte min pappa längre utan bara hans förnamn. Genom åren har jag träffat honom, som tonåring och vuxen, då jag fått egna barn. Men han har alltid anklagat min mamma, genom mig om de mest absurda sakerna. Han skaffade sig en ny familj som han prioriterade före allt annat.
Och nu är död, och han fortsätter att negligera mig och min bror genom sitt testamente. Han har gett bort allt han äger och har till sin fru och deras gemensamma son ska i sin tur ärva henne. Jo då han hatar oss för att vi är barn av hans f d fru.
Så vad har jag att vara tacksam över? Inte honom i alla fall. Och jag kan ärligt säga att jag hatar honom inte, för hat och kärlek är två motsatser, och om jag hatade honom skulle det betyda att jag hade önskat kärlek från honom. Men det gör jag faktiskt inte, kanske när jag var ett barn, men som vuxen kvinna med egna barn och barnbarn, slösar jag mina känslor på de som är värde det. Och jag är tacksam över att jag idag lever med en snäll man, har två vuxna barn och två jättegulliga barnbarn. Men han – spermadonatorn – har ingen del i det.
Aurora Aurum - Var dag med mig 