Månens baksida

Den här novellen var det jag tävlade med för att publiceras i Boktitelpoesis nästa bok. Jag vann inte (så klart) men nu kan ni läsa den och tycka till

manens-baksida

Jag sitter på bussen på väg hem, som vanligt när jag är uttråkad sitter jag och hittar på historier om människor som jag ser. Gissar och lekar hur det har det hemma, vad de jobbar med, vilka fritidsintressen de kan tänkas och liknande löjliga saker.

Där frammer sitter en tant på ca 60 år med brun basker, krulligt hår och knallrött läppstift. Hon var säkert en sån där grupp 8-tjej när hon var ung, och tror fortfarande att hon är 20 någonting och ska kämpa mot orättvisor och kapitalism, men hemma väntar gubben på att hon ska komma för att laga mat och servera. Hon har nog jobbat som socialsekreterare och är nu pensionär.  Och snett mitt emot mig sitter ett  ungt par, de är så söta tillsammans, det glittrar i deras ögon när de tittar på varandra. Flickan är säkert inte mer än 15 år gammal, med ett rosa läppstift, lite mascara och blont hår. Hon är välklädd i sina jeans och söta blus och går antaligen på högstadiet och läser franska. Han har är nog några år äldre än henne, kanske 17 år, vacka bruna ögon, brunt hår och en mjuk mun som hela tiden ser ut att vilja pussa på henne. Men de pussas inte, de sitter där bara och fnittrar ihop.

Längst bak i bussenn sitter en ensam man, med rött skägg, buskiga ögonbryn och en stickad mössa på huvudet. Han ser väl ut att vara ungefär i min ålder, runt 50. Jeans, skogshuggarskjorta och kängor. Han sitter och tittar ut genom fönstret samtidigt som han pillar på sina naglar. Hans händer är väldigt smutsiga, det ser ut som någon brunsvart sörja han har på händerna. Vad konstigt att han inte torkat av sina händer innan han gick på bussen. Brevid honom sitter en ung kvinna, det ser ut som om hon sover. Hon ser ganska förfärlig ut, säkert en sån där knarkare. Ovårdat hår, utsmetat läppstift och mascara, det ser ut som om hon har gråtit. Men nu blundar hon med ansiktet mot väggen. Jag blir lite makaber och tänker att han har nog stuckit en kniv i henne, han är hennes hallick och hon har inga pengar till honom utan köpt knark för dem och han har blivit sur och dödat henne.

Ops, jag blir lite röd i ansiktet, mannen med det röda skägget har sett att jag sitter och tittar åt deras håll. Gud så pinsamt.  Men det är så svårt att inte fängslas av andra människor. Att veta vilka dom egentligen är. Mina barn säger att jag inte är riktigt klok som sitter och totar ihop historier om folk, Jag kan ju aldrig veta om de är sanna eller inte. Men det är ju inte det, det handlar om. Det är bara en oskyldig lek som jag aldrig kan få svar på eftersom jag inte känner människorna jag fantiserar om, och jag tror inte heller att jag vill veta hur det är på riktigt. Tänk om jag har fel,  jag har med all säkerhet fel, men i min fantasi gör det ingenting.

Jag trycker på knappen för att kliva av bussen, det är min hållplats nu. Mannen med det röda skägget ska tydligen också kliva av, men inte tjejen som sover, eftersom hon fortfarande sover och Rödskägg inte väcker henne, jag trodde det var ett par. Jag skrattar för mig själv, ja där fick jag i alla fall veta att jag hade fel.

Rödskägg tar stora kliv så att han hinner gå av före mig, han mer eller mindre tränger sig förbi mig för att hinna av bussen före mig.

Usch vilken otrevlig typ. Samtidigt när jag kliver av bussen känner jag något blött på mina jacka. Jag drar med handen över det blöta och hela min hand blir röd. Jag luktar på det röda och det luktar järn. Jag känner mig lite äcklad och undrar vad det är. Jag drar upp en pappersnäsduk ur väskan och torkar av mig så gott det går.

Rödskägg står i busskuren och kollar kartan. Han vet tydligen inte vart han ska. Behöver du hjälp frågar jag.  Jag hör ett mummel ur skägget. Förlåt jag hörde inte vad du sa säger jag. Nej tack jag tror inte det nästan ryter Rödskäg. Jaja ursäkta då säger jag lite förnärmat. Herregud jag försökte ju bara vara lite hjälpsam.

Jag går sakta mot mitt hus på trottaren. Det är fullmåne och jag vet att det ska vara månförmörkelse inatt. Jag har tänkt sitta uppe och kolla, det är alltid spännande med olika himlafenomen.

Jag hör snabba steg bakom mig, jag kliver lite åt sidan för att den som kommer bakom mig ska kunna gå förbi eftersom jag inte har speciellt bråttom hem och tycker om att lunka lite saktmodigt hemmåt. Det visar sig vara Rödskägg, men han går inte förbi utan han stannar brevid mig. Tittar mig rakt in i ögonen, och jag blir lite rädd. Hans ögon är alldeles svarta, det ser ut som om hans ögon bara är en stor pupill i varje öga. Jag ska till Lokevägen, är det här rätt väg frågar han med en helt normal röst. Jo det är det svarar jag. Jag ska åt samma håll så vi kan ha sällskap. Samtidigt som jag säger det vill jag bita mig i tungan, varför, varför ska jag alltid vara så förbaskat hjälpsam? Jag tycker ju att han är obehaglig. Tack mummlar han. Och börjar gå brevid mig.

Och där försvann min lilla lunkstund. Han går ganska raskt och jag får nästan småspringa brevid honom. Pötsligt stannar han. Varför tittade du på mig på bussen frågar han. Jag blir förvirrad, vet inte vad jag ska svara. Jag stammar fram något löjligt som att jag nog bara lät blicken glida runt. Nänä försök inte med mig säger Rödskägg. Såg du något säger han samtidigt som han tar ett steg mot mig, Nej vadå? Såg vadå? svara jag. Ja tjejen du vet, hon i hörnan. Hon som sov frågade jag. Ja just hon, flinar han efter en stund. Neeeej jag såg inget annat än att hon sov och att du satt brevid.

Bra bra säger Rödskägg. Samtidigt höjer jag upp blicken och ser att han har inte alls ett rött skägg. Det är ett skägg fullt av blod. Jag börjar backa ifrån honom men han griper tag i mig. Ånej nu ska vi ta det lilla lugna säger han. Du ska inte försvinna iväg för mig, nu när jag har fått tag i dig. Vadå undrar jag, vadå fått tag i mig.

Du ska med mig inatt till månens baksida säger han. Jag kan inte låta bli trots att jag är, så rädd börjar jag skratta. Månens baksida. Jag har aldrig hört något så dumt.  Och jag säger det också, högt, månens baksida. Jo du kan ju skoja med en. Nej säger Röd skägg. Jag vet inte vad han heter så jag fortsättter att kalla honom för det i mina tanker. Du ska med till månens baksida och ställas inför häxornas råd. Din tid på jorden är slut.

Alltså nu börjar jag gapskratta. Häxornas råd, månens baksida. Jag börjar titta mig runt omkring för att kolla om jag är med i typ dolda kameran eller något  liknande, men det är mörkt överallt  utom där vi står under gatlyktan. Nä nu får du allt förklara dig lite bättre säger jag till Rödskägg. Vad pratar du om, skojar du med mig eller vad är det? Jag känner inte dig, så du kan knappast känna mig. Jag känner dig visst svara han. Jag vet vem du är.  Jaha och vem är jag då säger jag lite stöddigt. Jag en sketen liten statstjänsteman.

Du är den som stjäl människors identiteter säger Rödskägg. Det är ditt fel att jag ser ut så här. Vad menar du stammar jag, vadå mitt fel. Jag har ju aldrig träffat dig i hela mitt liv. Det behövs inte. Varje gång du tittar på någon och börjar väva dina historier så förstör du den människans identitet. Den människan blir något helt annat än den var innan du tittade och tänkte, du väver ihop en ny människa, med ett nytt liv och vi kan inte ha dig springa omkring och förstöra människors liv.

Jag börjar gråta och snyftar fram att jag inte förstört några människors liv.  Jag bara fantiserar och leker när jag är uttråkad. Ja då ska vi vara tacksamma för att du inte är uttråkad så ofta säger Rödskägg.  Han tar tag i min arm igen och börjar gå frammåt.

Men vart ska vi stammar jag. Jag sa ju det suckar Rödskägg vi ska till månens baksida och du ska ställas inför häxornas råd. Man kan bara nå månens baksida från jorden då det är månförmörkelse. Jag småspringer tyst brevid honom, med ena armen högt upp i luften eftersom Rödskägg är mycket längre än jag. Efter en stund frågar jag ; Men hur kommer man dit. Rödskägg suckar; Genom en portal såklart, vad trodde du? Ja jag vet inte svara jag, jag kan inte sånt här. Nej det har vi verkligen klara bevis på muttrar Rödskägg. Varför har du inte gått i lära hos någon häxa? Inte vet jag är mitt svar. Jag visste inte ens att jag påverkade människor på det sättet som du säger så hur skulle jag då kunna gå i lära hos någon häxa.

Dina föräldrar borde ha sett till att du kom i lära, tidigt. De första brukar börja i 3-års åldern.  Men säger jag, jag har bott på fosterhem ända sen jag var nyfödd. Okej, det förklarar saken muttrar Rödskägg. Men ändå inte. Någon häxa borde ha varit ansvarig för dig.

Plötsligt stannar Rödskägg och tittar sig omkring. Vi ska gå ditåt säger han. Precis i närheten av min port finns en liten dunge av syrener och hägg. På våren doftar det underbart. Han styr stegan mot dungen och vi går in bland buskarna. Han kollar runt, tar tag i en gren och öppnar en dörr och vi går igenom den. Vi är på månens baksida, eller jag tror att vi är det, för det är sandigt, mörkt och massa konstiga människor, ja i mina ögon är dom konstiga.  Stäng igen dina tankar fräser Rödskägg. Har ska vi inte förstöra några idientiteter.

Vi går fram till en varelse som är ganska kort och rund, lite som en boll, fast med armar och ben och ett lika runt huvud som kroppen. Jag är här nu med henne säger Rödskägg. Varelsen sträcker fram ett par solglasögon till mig. Sätt på dig dom här. Jag tar tar emot dom, sätter på mig dom och ser ingenting, absolut ingenting. Men säger jag och tar av mig glasögonen, jag ser ju ingenting. Sätt på dig glasögonen fräser både Rödskägg och varelsen. Det är inte meningen att du ska se någonting, eftersom du inte behärskar dina krafter, kan du heller inte få lov att se, eftersom det är då du förändrar identiteten för någon.

Så här är jag, med mannen som klev av bussen med blodigt skägg på månens baksida och jag får inte se någonting. Efter ett tag slutar sorlet och jag får sätta mig ned tillsammans med Rödskägg.  Jag kan bara höra vad som händer, inte se och ingen förklarar för mig. Men av det jag hör förstår jag att olika ärenden behandlas och  olika beslut tas. Till slut ropas mitt namn upp och Rödskägg leder mig någonstans, troligen fram till Häxornas råd.

Han beskriver vem jag är och vad jag har gjort. Kan du ge förklaring till varför du går omkring och förstör människors identitet hör jag någon fråga. Jag svarar att jag inte visste att jag gjorde det, utan att det var en lek jag lekt sen jag var barn. Jag hör några mumlar, jag hör upprörda röster och någon skriker att jag ska halshuggas. Nu blir jag rädd på riktigt. Jag vill inte dö, det här måste vara en dröm. Så är det, det är en dröm bestämmer jag mig för. Och börjar fantisera för mig själv, att jag drömmer mig bort från månens baksida, att jag är hemma i min lägenhet och att jag ligger i älsklingssoffan med favoritprogrammet på TV.Sorlet runt omkring mig försvinner, allt dämpas bort och jag tar av mig solglasögonen. När jag tittar mig omkring ligger jag i min soffa, med en filt över mig, TVn står på och brusar och jag är hemma i min lägenhet. Det var bara en dröm, vad skönt.  När jag tittar på bordet ligger där ett par solglasögon.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Jag skriver

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s