Telefon till den döde

När jag bestämde mig för att delta i boktitelpoesis novelltävling skrev jag ihop följande novell. En novell skulle inehålla 2000-7000 ord, och det kom jag upp i lätt, trodde jag. Jag skickade in novellen och de var snälla nog att påpeka att det inte var några minst 2000 ord, vilket jag då tyckte var konstigt eftersom jag hade kollat noggrant. Men icke sa nicke, det visade sig vara över 2000 tecken och inte ord, så den här novellan kan jag inte tävla med,  utan jag har skrivit en annan. Hoppas ni kan njuta av den här ändå.

telefon-till-den-dode

Jag fick besked om att mamma hade gått bort en måndag. De hade ringt från hemtjänsten och sagt att de hade fått gå in med nyckel i hennes lägenhet och där låg hon på golvet – död.

Jag hade väl inte haft den bästa kontakten med henne på den sista tiden. Jag levde mitt liv och hon levde väl sitt. Det blir nog så när man är vuxen och inte längre har samma behov av sina föräldrar, man glömmer bort dem.

Klart jag var ledsen, vem blir inte ledsen när de mister någon av sitt kött och blod. Men det var inte så att jag satt och grät stora floder av tårar hemma, utan skötte mest det praktiska eftersom mina bröder bor på annan ort. Ringa begravningsbyrån, boka kyrka, ringa släkten, satta in annons och sånt där praktiskt som behöver göras när någon inte lever längre.

Nu var det natt och jag kunde i princip inte göra något mer och då kom saknaden, saknaden av att veta att jag inte längre kunde ringa till mamma och berätta saker som hände i  mitt liv, och hon kunde inte heller ringa till mig, och berätta om ditt och datt som hände i hennes relativa händelselösa liv.

Av någon anledning tar jag upp telefonen och slår hennes nummer, varför vet jag egentligen inte. Kanske för att få höras hennes röst på telefonsvararen. Det går fram några signaler  och när jag förväntar mig att telefonsvararen går på hör jag att vresigt hallå!

Jag blir förskräckt och slänger på luren. Mitt hjärta dunkar. Vem var det som svarade? Det lät som mamma, det där typiska sättet hon har att svara på telefon. Vresigt och bara med ett hallå. Hon ansåg nämligen att visste inte folk vart de ringde så skulle minsann inte hon upplysa dem om det.

Med darrande hand slår jag numret igen, lika många signaler går fram och ett knäpp. Hallå!! svarar mamma. Hej det är jag stammar jag fram. Men hej gumman säger mamma. Hur är det med dig? Med mig är det väl så där svarar jag, men hur är det med dig? Tja svarar mamma, det är väl inte så bra när man har dött.

Jag fattar ingenting. Mamma svarar i telefon och hon säger att hon är död. Jag börjar gråta. Men mamma snyftar jag, du svarar ju i telefon, då kan du väl inte vara död. Jodå skrattar hon, visst kan jag det. Det märker du väl. Men hur kan du prata i telefon med mig om du är död? frågar jag. Inte kan jag det tekniska men på något sätt funkar det. Men nu har jag inte tid längre, det är en himla massa formalia när man dör. Hej då säger hon och lägger på luren.

Jag sitter med telefonen i handen, chockad och fattar ingenting. Jag har pratat med min döda mamma i telefon. Och för henne verkar det vara den naturligaste sak i världen. Jag aldrig hört talas om att man kan prata med de döda, mer än via s k medium.

Jag går och lägger mig men tankarna snurrar i huvudet på mig. Mamma död, telefonen, jag fattar ingenting, Jag vrider mig runt, runt i sängen och kan inte komma till ro. Det är mörkt ute och jag önskar att jag hade någon att tala med.

Jag lyfter upp telefonen från nattduksbordet och kollar loggen, jo det stämmer, jag har ringt min mamma för ett par timmar sen och det senaste samtalet varade i 5 minuter. Jag slår in siffrorna till mammas telefonnummer igen, det ringer och ringer, ingen svarar, men så ett klick, hallå?

Mamma viskar jag. Ja det är jag gumman hör jag mamma säga. Mamma jag saknar dig så, förlåt att jag inte fanns hos dig hulkar jag. För jag storgråter igen. Men lilla gumman säger min mamma. Hur skulle du veta? Jag visste inte. Det bara hände. Jag satt i godan ro och åt min middag medan jag tittade på mitt favoritprogram på TV och sen hux flux var jag död. Fast det visste jag inte då.

Jag snyftar i luren och lugnar mig något. Jag behövde bara någon att prata med säger jag. Och du har alltid funnits där, det känns konstigt att inte ha dig att prata med när jag vill. Men det kan du säger mamma. När natten är som mörkast kan du alltid ringa till den döde, alltså mig. Jag kommer alltid finnas här för dig så länge du behöver, den dagen du inte behöver längre, kan du inte heller längre ringa till mig.

Jag la på luren, kände saknaden efter mamma, men ändå lugnad. Mamma skulle finnas där, så länge jag behövde. Jag somnade lugnt och handen kramade hårt om telefonen.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Jag skriver

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s