Månadsarkiv: februari 2014

Får du klä dig som du vill?

skinnbyxor

Eller har du någon hemma, t ex tonåring som tycker?

En av mina kolleger har gjort en ny tatuering (kvinna 40+) av Michael Jackson, alla beundra den och tyckte den var jätteläcker, några av mina arbetskamrater hade inte en aning om vem tatueringen föreställde. En hade vuxit upp i Irak som tonåring, och det spelade inte sån musik där, så det är helt förståligt, den andra (60+) började på universitetet vid 18-20 års åldern och då bestämde hon att hon var vuxen och skulle sluta att lyssna på popmusik.

I samma andetag berättade hon om en väninna som i 40-års åldern hade köpt sig ett par skinnbyxor och hade visat upp dem för henne, hennes son hade sett detta och hade då sagt till sin mamma att om hon klädde sig i skinnkläder skulle han flytta hemifrån.

Jag som sitter bredvid och hör henne berätta detta nästan baxnar av hur otroligt trångsynta dessa berättelser är. Och jag frågar om man måste ha en speciell klädstil beroende på ålder? Absolut svarar hon förnumstigt, man kan ju inte se ut som en tonåring när man är över 40.

För mig slutar diskussionen med att jag säger att ni ska inte tro att jag ser ut så här på min fritid och pekar på min jeans och topp klädsel. Ingen frågar, ingen fortsätter diskussionen.

Jag blir lite skrämd av hur trångsynta och oflexibla en del människor är, självklart får man tycka precis vad man vill, men man måste också låta andra få utrycka sig genom kläder, smycken, smink, tatueringar osv precis som dom vill utan att döma dem om att de ser ut på något speciellt sätt.

Själv längtar jag tills jag kan köpa mig en skinnkjol, tyvärr är jag alldeles för rund om magen för att jag ska hitta någon som passar och sitter snyggt, men snart så har jag förlorat de där usla kilona som jag har lagt på mig under det senaste året då jag inte trivdes på mitt gamla jobb.

Lämna en kommentar

Under Mode

The Monuments Men

The-Monuments-Men

The Monuments Men är en film baserad på sanna händelser. Amerikanarna sätter ihop en grupp med konstnärer, arkitekter och konstvetare för att hitta stulna konstverk och lämna tillbaka dem till de rätta ägarna.

Frank Stokes (George Clooney) får presidentens uppdrag att sätta ihop gruppen. Det blir en salig blanding av olika yrkesgrupper och människor från flera olika länder som ska ge sig ut för att hitta alla dessa stulna konstverk.

De landstiger i Normandie och tar sig sakta men säkert uppåt mot den tyska gränsen. De har kommmit över en dokument där Hitler har gett order om att om det Tyska riket faller, ska all konst förstöras. Och eftersom det Tyska riket håller på att rasa samman som ett korthus, tävlar de mot klockan och ryssarna för hitta alla dessa konstverk. Ryssarna har en grupp som också letar efter den försvunna konsten, men de har inte en tanke på att lämna tillbaka den till de rätta ägarna, utan ta konsten till Sovjet som ersättning för förlusten av alla människor som fått sätta livet till i kriget.

Det är en bra spelad film, men många bra skådespelare (Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, John Goodman) och även om det är väldigt tillrättalagt, så får man ändå se att det var inte det lättaste att få män att hjälpa till att leta efter konstskatterna, och att flera i gruppen fick sätta livet till.

Och att få se, trots att det bara är på film, hur tyskarna bränner upp konstskatter som aldrig någonsin kan återskapas är fruktansvärt tragiskt, det ligger på samma nivå som bokbål, kulturrevolutioner eller andra brott som görs i politiska och religösa handlingar för att förstöra olika kulturer.

The Monuments Men har en hemsida, som berättar om de män och kvinnor som hjälpte till under andra världskriget att leta efter försvunna konstskatter och där man fortfarande än idag letar.

Det finns också en bok om dem – The Monuments Men: Allied Heroes, Nazi Thieves and the Greatest Treasure Hunt in History

the real the monuments men

2 kommentarer

Under Film/TV

RoboCop

robocop_2014_movie

På Alla Hjärtans Dag var vi och såg Robocop med Joel Kinnaman i huvurollen som polisen Alex Murphy.

Jag som även sett RoboCop från 1987 kunde ju intelåta bli att jämföra filmerna med varandra, och jag är säkert inte den enda som gör det.

Eftersom tekniken förändras så är det stor skillnad mellan filmerna, men även innehållsmässigt var de olika. Nu ska jag vara ärlig och erkänna att så himla mycket kommer jag inte ihåg från 1987 års film, men i den nya  moderna var det många fler skjutscener, i vissa avseende kändes det som utfyllnad, det var lite synd att man inte vågade gå på det filosofiska spåret, människa vs robot, omvandlingen, förhållandet till familjen. Det som ändå var ganska genomgående i denna film var trots att den var lite anti-USA ang deras krigsherre-attityd, att bara USA kan rädda världen från deras egen undergång, och att just USA var satt att bevaka världsfreden, men ännu mer vapen och krigsrobotar (drönare).

I det stora en sevärd film.

RoboCop 1987

1 kommentar

Under Film/TV

Förkunnaren av Unni Drougge

Förkunnaren

Förkunnaren av Unni Drougge är den andra boken i serien om journalisen Berit Hård.

Berit är har precis blivit arbetslös och sitter på arbetsförmedlingen med en käck administratör som vill att Berit ska gå på  kramkurs för att komma närmare sig själv. I rätt ögonblick ringer Stina, Stina som har legat frossa hemma på Berits soffa för många år sen, men nu har blivit en erkänd föreläsare pga sin bok om hur hon kommit ur knarkträsket.

Stina har ett förslag till Berit, ett jobb, och Berit tackar ja. Och nu snurrar det snabbt, djävligt snabbt. Berit blir presstalesman för den karismatiska Lotuz of Love, iblandande i politiska intriger, reser till ett ashram i Indien och ser saker hon inte vill se. Till slut tar hon sig själv i kragen och börjar nysta, nysta i härvan Lotus of Love, som inte är alls den han utger sig för att vara. Men vem är han och vad är han kapabel till?

Boken är en jag-kan-inte-släppa-taget-jag-måste-få-läsa-vidare. Jag gillar Unni Drougges sätt att skriva, rakt på sak, inga krusiduller, men vet vad man får när man läser hennes böcker, bra, skön litteratur, lite igenkänningsfaktor.

Jag såg Unni Drougge vid Mariatorget häromdagen, jag är bara så förbannad på mig själv att jag inte vågade gå fram och säga hej och berätta för henne hur mycket jag tycker om hennes böcker.

Unni Drougge

Lämna en kommentar

Under Böcker / Ljudböcker

Det blödande hjärtat av Andrew Taylor

det-blodande-hjartat

Det blödande hjärtat av Andrew Taylor är nog en av de konstigaste böcker jag läst.  Det är ingen deckare, men det är ingen vanlig roman heller.

Det handlar om en kvinnas dagbok, ett försvinnande, en misshandlade make, fascister i England före andra världskriget, en hemvändande journalist och en förlupen hustru. Skaka om och mixa och du får boken Det blödande hjärtat.

Så här skriver Adlibris: ”Om Philippa Penhow inte hade gått till Bleeding Heart Square den januaridagen skulle du, och kanske alla andra också, ha levt lyckliga i alla sina dagar ?

Året är 1934 då lady Lydia Langstone flyttar till det nedgångna Bleeding Heart Square i London på flykt undan sin våldsamma man. Hon har ingen annanstans att vända sig än till sin far som hon knappt känner, kapten Ingleby-Lewis – som bor på ett sjaskigt lägenhetshotell på nummer sju. Nu ska hon bygga sin egen tillvaro som oberoende arbetande kvinna.

Men vad Lydia inte vet är att Bleeding Heart Square är fullt av mörka gåtor. Vad hände med miss Penhow, den ensamstående medelålders kvinnan som äger huset och som försvann för fyra år sedan? Varför står en mystisk civilklädd polis och bevakar området? Vad är det som gör journalisten Rory Wentwood så angelägen om att få kontakt med Miss Penhow? Och varför får Joseph Serridge, den som sist såg miss Penhow i livet, paket med ruttnande hjärtan skickade till sig?

Enligt legendendansade djälvulen en gång på Bleeding Heart Square – och nu verkar återigen mörka krafter ha tagit över huset ?

Det blödande hjärtat är en kusligt klaustrofobisk och enastående välskriven psykologisk spänningsroman som trycker på alla de rätta knapparna. Det är också en detaljrik och stämningsfull tids- och miljöskildring med mångfacetterade och engagerande karaktärer.”

Å ena sidan var boken konstig och lite tråkig, å andra sidan fascinerande och underhållande och jag ville i alla fall läsa hela boken för att få svaren på alla frågorna.

Lämna en kommentar

Under Böcker / Ljudböcker