Djävulens frestelser av Anne Rice

När jag såg i bokaffären att Anne Rice hade kommit ut med en ny bok i Vampyrkrönikan blev jag glad. Jag ville gärna läsa fortsättningen på vampyren Lestates äventyr. Men på Djävulens frestelser jag blev grymt besviken. Den här boken är inte värd att kasta ut några pengar på. Det är en enda långt svammel om Gud och Djävulen, fast i boken kallas han Memnok. Anne Rice har hittat på en berättelse om hur världen kom till, hur Gud bestämde sig för att skapa jorden som sin egen lilla sandlåda för att se hur evolutionen går till och hur han gick ned på jorden som Guds son Jesus för att förstå människors lidanden.

Allvarligt talat, bara en massa skitblaj. Jag kanske lästa fem ord på varje sida, allt för att snabbt komma igenom boken och slippa ha med den att göra. Visst någon annan kan ha stor behållning av boken, men för mig funkade den inte alls. Där jag förväntande mig en spännande vampyrberättelse fick jag i mig massa religöst dravel. Orka!!

Död räkenskap av Charlaine Harris

Död räkenskap är bok nr 11 i serien om Sookie Stackhouse, böckerna som True Blood-serien är baserad på, men har man kommit till bok nr 11 finns inga likheter kvar med TV-serien, bara namnen på karaktärerna.

I den här boken har Eric Northman ännu mer problem med Victor, regenten över den delstad där han är sheriff. Sookie älskar Eric men gillar inte att han har lurat henne att bli gift med honom, allt för att skydda henne mot andra vampyrer, de som lockas av hennes älvblod.

Samtidigt har en fiende till Sookie släppts ur fängelset och gör att för att döda Sookie, något hon får sköta själv utan Erics hjälp. Därför ber hon sin häxvän Amelia komma för att skyddsbesvärja hennes hus. Samtidigt har hennes kusiner älvorna Dermot och Clarice flyttat in till henne.

Hennes vänner runt om henne, drar och sliter i henne, till slut får hon nog, hon vill helst vara ensam utan alla som försöker påverka henne och alla intriger runt vampyrernas regent och sheriff.

Som vanligt är böckerna lättlästa och trevliga, spännande karaktärer och man undrar hur Sookie egentligen klarar av att leva som hon gör.

Philomena

Igår var vi på förhandsvisning på filmen Philomena. Det är en otäck film, inte otäck som i skräck utan otäck på vilket sätt man behandlade ogifta, unga kvinnor som blev gravida i det katolska Irland på 50-talet.

Filmen handlar om Philomena (Judi Dench) som besöker sin kyrka för att be en bön, en bön över sin son hon födde för 50 år sedan och som adopterades bort mot hennes vilja, parallelt får man även följa Martin Sixsmith (Steve Coogan), en berömd journalist som fått kicken från sitt prestigefylla jobb.

Han är på en fest för att knyta kontakter, Philomenas dotter är där som servitris, råkar höra att han är arbetslös och frågar om han skulle kunna tänka sig hjälpa hennes mamma att söka hennes son. Först fnyser han bort henne, såna historier skriver inte han, han en högt aktas politisk journalist, pysslar inte med sensationsjournalistik.

Men efter att ha pratat med sin fru och fått kontakt med en redaktör på en tidning, reser de båda först till Irland för att prata med nunnorna på det kloster Philomenas pappa spärrade in henne för att föda sitt barn och arbeta i 4 år som betalning för sin vistelse.

Där börjar historien, man får tillakablickar i Philomenas liv som ung flicka, man får följa med på en nutidsresa efter sökande av henne son, glädjde, sorg och besvikelse kantas under resan. Hon den äldre kvinnan av arbetarklass som jobbat som sjuksköterska i hela sitt liv och står med båda fötterna stadigt på jorden i sin katolska tro, han en högt utbildad akademiker, van att röra sig i de bästa kretsar, utslängd från sin trygga tillvaro, bitter, ensam och kränkt, som övergett sin katolska tro. De upptäcker sidor hos varandra, och hos sig själva, som gör att de växer som människor och medmänniskor.

Filmen är ett fint porträtt över två människor som har blivit övergina på två olika sätt och som hittar tröst och styrka hos varandra.

Filmen är delvis baserade på en sann historia om Philomena och Martin Sixsmiths respektiva historier.

Så här skriver SF.se om filmen: ”Den cyniske journalisten Martin Sixsmith blir kontaktad av en kvinna vars mamma Philomena helt nyligen avslöjat en tung hemlighet hon burit på i över 50 år. Som tonåring födde hon en son utanför äktenskap på ett strikt religiöst Irland. Hon fick behålla honom i tre år, men sedan togs pojken ifrån henne och såldes till ett amerikanskt par.

Philomena förbjöds att någonsin söka upp honom. Några år senare flyttar Philomena till England där hon gifter sig och bildar familj. Men med sig i djupet av sitt hjärta har hon minnet av sonen hon i unga år tvingats lämna bort. Philomena behöver nu Martins hjälp att finna honom. Tillsammans beger de sig till USA.  Sökandet efter en försvunnen son blir början på en oväntad vänskap.
Oscarnominerade Stephen Frears (The Queen) är tillbaka med en verklighetsbaserad historia om sökandet efter en förlorad son berättad med stor värme och glimten i ögat.”

Filmen är baserad på boken “The Lost Child of Philomena Lee” av BBC journalisten Martin Sixsmith

Kan du kyssas?

Jag har alltid trott att det bara finns ett sätt att kyssas på, men att man kanske gör det i olika hårdhetsgrader.

Men efter att ha öppnat upp för att vara polyamorös och dejtat en hel del, har jag  upptäckt att kyssas skönt är inte en självklarhet. Och nu  utgår jag ju självklart från mig själv, jag har inte en aning om vad någon annan känner eller tycker i denna fråga.

Okej vad är det jag ogillar?

Sniglar t ex, jag menar hur skönt är det att få in en mjuk orörlig tunga i sin egen mun. Nej tack.

Tunt skivad skinka, du får inte in en tunga i din mun, någon trycker sina tunga mot hela din mun och slickar slappt, du får saliv i prinicp i hela ansiktet. Nej tack.

Blyg viol, hen som inte ens vågar öppna munnen utan ger kyska pussar på munnen som är torra som fnöske. Nej tack.

Vispen, hård tunga in i din munhåla, helst djupt så att du nästan kvävs, inget sensuellt över den kyssen, bara en kvävningskänsla. Nej tack.

Död fisk, öppen mun och du för din tunga sensuellt mot hens och inget händer, hen behåller sin tunga i munnen stilla, som en död fisk. Nej tack.

Dålig munhygien går ju självklart bort, jag menar, ska du på dejt och träffa någon för första gången kan du ju i alla fall bemöda dig att borsta tänderna eller inte ha ätit mat med t ex vitlök eller curry.

Hur ska då en bra kyss vara, enligt mig?

Den ska vara sensuell och erotisk, mjuk och förförande, smakfull och kittlande, lockande och frestande. Det ska vara en tunga som är hård men mjuk, i början försiktig och trevande, nafsa lite skönt,  locka fram känslor och önskningar. Efter hand ska det blir djupare och skönare, lite hårdare och krävande, aldrig slaskigt, alltid under kontroll.

Då kan man kyssas länge, länge och den som kysser bra kommer långt, i alla fall med mig 😉

E4 Baren

 

E4 baren är ett stycke Stockholmshistoria. När jag första gången åt där var det en liten kiosk som låg parallellt med E4 söderut precis vid den gamla skolan vid Telefonplan. Sen skulle vägen breddas, byggas hotell och E4 baren fick flytta, då fick den plats vid OK-macken vid Västberga-rondellen.

Nu har den fått en ny plats igen, nu ligger den inne i bostadsområdet Solberga på Kristallvägen. Det är nybyggt och ser utifrån ut som vilket hamburgerhak som helst. Inne är det fräscht och trevligt med många sittplatser, sommartid finns det platser ute också.

Men det som är det speciella med E4 baren idag, är menyn. Självklart finns den traditionella menyn av hamburgare och korv, men det som är värt omvägen är deras egengjorda hamburgare som de kallar för gourmetburgare, och det är det verkligen. Till dessa burgare och de andra burgarna också serveras hemmagjorda såser och röror.

Inte nog med att det är de godaste burgarna i Stockholm, personalen är trevlig och välkomnande, och när vi var där andra gången, kom de ihåg vad vi hade beställt första gången.

Ska man bara äta en hamburgare i sitt liv, ska man äta en gourmetburgare på E4 Baren.

Café Flickorna Helin Voltaire

För några veckor sedan skulle jag och dottern fika tillsammans, men vi visste inte var – som vanligt.

Jag har köpt White Guide Café 2013 och satt och kikade in den. Jag tycker inte den är den ultimata caféguiden, men det var det jag hade. Jag rabblade upp för dottern caféerna jag läst om och när jag nämnde Flickorna Helin Voltaire sa hon stopp, läs igen. Jag läste upp vad som stod och hon sa att hon hade hört talas om det och att det skulle vara trevligt, så vi bestämde oss för att vi åka dit.

Flickorna Helin Voltaire ligger i en gammal fabriksbyggnad på Djurgården, det är ett tegelhus i jugendstil med vackra dekorationer och stor uteterass som är öppen på sommaren.

När vi kom in i caféet upplever man först att det är lite mörkt och murrigt, men en brasa är tänd och man möts av trevlig personal. Hela menyn har ett ekologiskt tänk och allt är på platsen gjort.

Vi tog varsin smörgås och skulle dela på en chokladtårta till efterrätt. Smörgåsarna var jättegoda, men tårtan var i det mastigaste laget, med ren mörk choklad (som jag personligen inte alls är förtjust i), men det var inga problem att få ‘doggy bag’, (en upp och nedvänd ta med salladsskål).

Det som är bra med stället är att man får ta med sin hund in också. Däremot är det så pass trångt mellan borden så de föredrar att man ställer barnvagnen utanför.

Häromdagen skulle jag fika med mamma och sonen och då föreslog jag att vi skulle åka dit eftersom jag tyckte det var så trevligt. Brasan brann, mackorna var goda och alla var nöjda och kände att hit vill vi åka igen.

Ett ställe att varmt rekommendera oavsett om man tar bilen med sig eller promenerar på Djurgården.

Hundcafé Himmelska Hundar

Förra söndagen var jag o JK med barnbarnen och deras föräldrar på hundcafé. FS hade önskat att hon skulle få gå på café med familjens hund Stumpan (en English Staffordshire bull terrier). Sonen hade då hittat Hundcafé Himmelska Hundar.

När vi kom dit var det en hel del hundar där, och man blir lite överväldigad, speciellt jag som inte är hundvan på det sättet. Men de flesta hundarna var extremt väluppfostrade och uppförde sig som man bör när det finns mycket folk och fä runt om.

Stumpan var lite ivrig av allt sällskapet så hon fick vara kopplad och sitta på bänken för att inte ställa till kaos.

Det som var trevligt att det fanns även fika för hundar, det var smågodisskålar i tre storlekar eller olika kex, längst bak i lokalen finns även en liten tillbehörsbutik.

Fikat var gott, kanske lite i dyraste laget. Men i det stora hela var eftermiddagen en höjdare med ett blandat umgänge av familj, hundar och fika. Det gör jag gärna flera gånger.

Under kupolen – Stephen King

Under kupolen av Stephen King är en berättelse om hur människor beter sig om de blir isolerade från omvärlden.

Att jag köpte boken beror helt på den TV-serie som går just nu på kanal 5. Jag tyckte programmet var bra och intressant men blev nyfiken på hur boken var skriven.

Och man kan lätt konstatera att det är som vanligt, film resp TV-serier är bara baserade på en bok, det finns knappast några likheter mellan Stephen Kings bok Under Kupolen och TV-serien Under the dome, möjligtvis namnen på karaktärerna. Visst essensen finns där, men boken är faktiskt mycket hemskare än vad Tv-serien är hittills.

Helt plötsligt en dag blir invånarna i det lilla samhället Chester’s Mill överraskade av ett starkt ljud och skakningar som om det var en jordbävning. Sen kraschar ett plan och döda fåglar faller ned från himlen. Det är början på en tjock bok som kan upplevas vid första anblicken som svårgenomtränglig.

Jag är inte en fan av Stephen King och jag tog mig an boken med ett visst motstånd, men jag var för nyfiken på själva berättelsen för att låta bli. Och jag blev positivt överraskad, boken var riktigt riktigt bra, och otäck och läskig. man vill helt enkelt bara kräkas över hur människor kan vara för att nå sina egna syften utan hänsyn till andra.

Man ska läsa boken, det här kommer bli en klassiker att diskutera och fundera över mänskligt beteende, men missa för den saken skull inte TV-serien, det ena utesluter inte det andra.

Det enda jag är besviken på i boken, är orsaken till kupolen. Men jag ska inte ge någon hint om vad orsaken är, det förstör hela boken i så fall, men det var inte som jag trodde, och det ligger nog lite utanför Stephen Kings vanliga orsak till varför saker och ting händer i hans böcker.

Trots nästan 1200 sidor bok, läste jag den på mindre än en vecka, att jämföra med t ex första boken a George RR Martin som tog mig över en månad för att den var så jäkla långtråkig och krånglig.