Månadsarkiv: augusti 2013

Mitt liv med Liberace – Behind the Candelabra

matt-damon-michael-douglas-behind-the-candelabra-hbo

Mitt liv med Liberace är en sorgens historia om Scott Thorsons (Matt Damon) liv tillsammans med Liberace (Michael Douglas).

Scott arbetar med hundar på filminspelningar, går på gayklubb och lever ett relativt normalt liv som fosterhemsbarn hos Rose (Jane Morris) och Joe (Garrett M. Brown). Bob Black (Scott Bakula) tar med sig Scott till Las Vegas för att se en show med Liberace. Liberace blir intresserade av Scott och börjar en intensiv men försiktig uppvaktning. Till slut flyttar de ihop och Liberace köper allt till Scott, till slut vill han att Scott ska plastikoperera sig för att bli mer lik honom själv som ung, in kommer den galna kirurgen Dr. Jack Startz (Rob Lowe), som opererar om Scott, ger honom ‘bantingspiller’ och gör honom till knarkare samtidigt.

Det är en sorgens berättelse om en ung mans väg mot destruktivitet i ett liv i lyx o glamour och när han blir för gammal byts ut mot en yngre.

Filmen är baserad på Scotts bok Behind the Candelabra: My Life With Liberace. Jag tycker Steven Soderbergh har lyckat att göra personporträtt bra, det är avskalat, känslomässigt och så överdådigt glittrigt så att man skrattar av nervositet. Michael Douglas och Matt Damon är suveräna i sina roller som homosexuella män på 70-talet. Rob Lowes roll är helt galen, totalt sönderopererad kan han inte dricka sin drink utan allt rinner utanför.

Helt klart en sevärd film även om man går där ifrån tankfull och lite ledsen.

scott-thorson-and-liberace

Lämna en kommentar

Under Film/TV

#OpenArt2013 – Open Art 2013

I helgen var vi i Örebro och tittade på Open Art 2013, samtidigt passade vi på att ta en liten minisemester så vi åkte redan på fredagkvällen till Örebro och tog in på Elite Stora Hotellet som ligger centralt mitt i Örebro.

På fredagkvällen gick vi till den mysiga restaurangen Ågatan 3 som har som koncept att inhandla alla råvaror inom en 10-mila omkrets från Örebro. Vi hade bestämt att vi skulle dricka champagne till maten därför valde vi att äta Hjämaregös till middag, det var supergott. Champagnen vi drack var en Champagne Francois Boulard Petraea Brut Nature som var ovanligt god för att inte komma från mitt favoritchampagnehus Pol Roger.

På lördagmorgon var det dags för hotellfrukost som vi sett fram emot, men tyvärr så infriade inte Elite Stora Hotellet våra förväntningar. Det var köpebröd, dåligt gräddade wienerbröd, kall varm mat. Det som var fräsch var den färska frukten.

Nå som sagt vi gick ut på stan och började vår resa i konsten, här kommer ett urval av bilder –

20130824_084631

20130824_103756

20130824_103946

20130824_104557

20130824_110330

20130824_120803

20130824_120915

20130824_123435 Den omtalade BadBad Boy

20130824_124732

20130824_124829

20130824_125810

20130824_143300

20130824_143406

 

 

4 kommentarer

Under Kultur / Konst, Resor / Semester

Blue Jasmin

Blue_Jasmine

Blue Jasmin är Woody Allens nya film som tydligen ska vara en fortsättning på hans trilogi Barcelona, Paris och Rom.

Denna gång utspelar sig handlingen dels i San Francisco som är nuet och dels i New York så är det förflutna. Jasmine (Cate Blanchett) kommer till sin syster Ginger (Sally Hawkins) i San Francisco för att våldgästa henne efter ett kraschat äktenskap med Hal (Alex Baldwin), hon har förlorat allt, make, ställning och pengar. Hon har fått ett nervöst sammanbrott och överlever med tabletter och vodka. Dessutom är hon inte speciellt tacksam mot sin syster utan klagar på allt.

Sakta men säkert får man se en historia utspela sig, den sanna historien, om hur Jasmine levde tillsammans med Hal i New York, och nu den spillra av kvinna som är kvar och blommar upp när hon träffar en ny man, som hon ljuger för, eftersom han har politiska drömmar.

Slutet blir en överraskning, eller kanske inte. En Woody Allen film är alltid en Woody Allen, med de ingredienser han alltid har med i sina filmer, med intrikata dialoger och överraskande vändningar i historien.

Cate Blanchett gör en strålande rolltolkning som den neurotika överklassfrun Jasmine.

Lämna en kommentar

Under Film/TV

Dagens ord – prokrastinering

Dagens ord är ett modeord, prokrastinering har blivit väldigt populärt att använda inom vissa grupper och det kanske låter lite flottare att använda sig av det istället för att säga – skjuta upp.

För helt klart gör man andra förvirrade genom att använda ord som inte alla förstår. Så nästa gång någon på ett möte säger, att hen vill prokrastinera frågan, vet du att hen bara vill skjuta upp frågan till en annan gång.

Självklart har jag förenklat betydelsen av vad prokrastinering betyder, för egentligen är det en ‘sjukdomsterm’ inom psykologi. Läs mer på Wikipedia

1 kommentar

Under Dagens ord

Dagens ord – preskriptiv och deskriptiv

Jag är med i olika diskussionsgrupper på Facebook, vissa av dem är fulla av akademiker som gärna vill glänsa med sina ordkunskaper och därför gärna använder ord som vi vanliga människor inte stöter på i vardagslivet.

Senaste handlade en diskussion om definition av sina kärleksrelationer, då dök orden preskriptiv och deskriptiv upp, som jag aldrig hört tidigare och eftersom jag är som jag är måste jag då ta reda på vad orden betyder och om de verkligen passar in i sammanhanget.

Och den här meningen hittade jag på Wikipedia: ”Man skiljer på deskriptiv och preskriptiv grammatik, den deskriptiva syftar till att beskriva den språkliga verkligheten och den preskriptiva ger rekommendationer för hur man ska bruka språket.”

Och då kände jag att personen som använde dessa ord ville bara visa att han läste på  universitet och kunde framföra några fina ord = ordbajseri

7 kommentarer

Under Dagens ord

Elysium

elysium

Elysium är en katastrofisk sci-fi film, en framtid där vi har skitat ned hela jorden, så mycket att människor som har pengar inte lever kvar utan på en rymdsatellit som heter Elysium. På Elysium finns inga sjukdomar, inga brott, bara vackra människor i vackra hus med vackra barn.

På jorden lever de människor som inte har råd att bo på Elysium, de är sjuka, har dåliga jobb, dåligt boende och brottsligheten är hög. Max (Matt Damon) en tidigare brottsling som nu bestämt sig för att gå den smala vägen, jobbar på en fabrik med att tillverka polisrobotar.

I busskön scannar polisrobotarna av passagerarna för att upptäcka brottslingar och terrorister, de kommer till Max, som gör sig lite lustig och får armen bruten pga det, han uppsöker akuten och träffar på sin gamla barndomskamrat Frey (Alice Braga), som har utbildat sig till sjuksköterska.

Max kommer försent till jobbet, hotas med avskedning pga det och sin brutna arm, men han lovar sin arbetsledare att han kan jobba lika bra ändå. När han ska stråla polisrobotarna (varför får man inte veta) så hakar dörren upp sig och Max blir beordrad att fixa till det, när han gör det går dörren igen och Max blir bestrålad med radioaktivitet, så dödlig att han bara har 5 dagar kvar att leva.

För att överleva bestämmer han sig för att kassera in en gammal skuld, han går till gängledaren Julio (Diego Luna) och kräver att han ska få följa med ett av hans rymdskepp upp till Elysium för att kunna få lägga sig i en scannersjukbädd, en sjukbädd som scannar av ens sjukdomar och sen botar den sjuke.

Men för att få möjligheten att resa upp till Elysium kräver Julio att Max ska göra en sista grej åt honom, kidnappa en hög VD på ett företag, en person som bor på Elysium. Julio vill ha hans bankontouppgifter och andra personuppgifter.

Max jakt på VDn, inscanningen, sen jakten på honom, kidnappningen av Frey o hennes dotter, allt blir till en blodig slakt och jakt i ett söndertrasat Los Angeles och fortsätter i det vackra Elysium. För det som Max tankar ner är inte bara lite personuppgifter utan en ännu större konspiration skapad av utrikesministern Delacourt (Jodie Foster).

Det är en slaskig film, inte för den kräsmagade, det vara flera scener som jag höll för ögonen för att slippa se. Jodie Foster är en kallhamrad utrikesminister som tar till alla metoder hon kan för att få det hon vill. Matt Damon, en fd fånge som försöker hålla sig på den smala vägen, dödssjuk, kämpar för att bli frisk. Frey, den söta barndomskamraten som även hon har ett dödssjukt barn som hon vill rädda livet på. Ett katastroftema, ett jesuskomplex och jordens undergång. Vad kan gå fel?

Tyvärr har filmen alltför stora likheter med District 9, (som Neill Blomkamp också skrivit o regisserat) vilket gör att det blir lite ‘gäsp’ jag har sett det här förut. T o m yrkesmördarna kör runt i ett rymdskepp flaggat med Sydafrikas baner och pratar med sydafrikansk accent.

1 kommentar

Under Film/TV

Aurori systrar av Soth Masoko

aurori systrar

Aurori systrar av Soth Masoko är en lesbisk, erotisk BDSM-roman utgiven av författaren själv.

Jag hade hört talas om boken via vänner och blev nyfiken på den, fick ett exemplar av en vän och läste den med en någon slags förväntning, men jag måste säga att jag blev väldigt besviken.

Den handlar om en flicka som har en dålig uppväxt, som har blivit övergiven av båda sina föräldrar och pga det börjar stjäla för att klara sig själv, hela tiden tänker hon att om hon inte hade blivit övergiven skulle hon inte ha gjort dom här sakerna. Hon tar alltså inte ansvar för sina egna handlingar.

Hon hamnar i fängelse, men blir ‘upptäckt’ av en kvinna kallad för Grevinnan som handplockar flickor på glid för att ge dem stöd och hjälp att komma på fötter. De ‘skriver’ ett slags kontrakt med henne att överlämna sig i hennes vård och hon tar på sig att uppfostra dem för att bli rekorderliga medborgare i samhället.

Hanna som huvudpersonen heter är en ung kvinna på ca 19 år, hon har homoerotiska drömmar om sina ‘systrar’ som även de har blivit uppfostrade av Grevinnan, där bestraffningen består av smisk med handflatan, baksidan av en borste eller med en mattpiska.

En kväll ligger det ett kuvert på Hannas säng där hon beordras infinna sig på ett ställe i slottet, hon ska dessutom lära sig en massa meningar utantill och det finns också instruktioner om hur hon ska klä sig. När hon går dit visar det sig vara ett sällskap av kvinnor som kallar sig Aurori systrar och hon får frågan om hon vill bli invigd. Och hon svarar ja.

Resten av boken handlar om livet som Hanna lever tillsammans med Grevinnan och de övriga systrarnas berättelser hur de lärde känna Grevinnan eller kom i hennes vård. Många av berättelserna är självklart fyllda med osande sex mellan två kvinnor och massor av smisk, bl a använder sig författaren av ett verktyg som kallas martinet. (Ett franskt bestraffningsverktyg för barn, liknande en flogger)

Boken är skrivet med ett väldigt barnsligt med högtidligt språk, det märks att författaren känner till BDSM-scenen, men är också extremt inriktad på smisk och lesbisk sex. Det förekommer några män i boken, bl a Grevinnans chaufför Jean, man även han är homosexuell, några av systrarna är gifta eller intresserade av män, men det är väldigt perifert.

För mig känns boken som en blandning av Eyes Wide Shut (erotiska drömmar), Dan Brown (kass författare) och en uppfostringsbok för unga kvinnor från 1900-talets början.

Självklart är det modigt att skriva en egen bok, ge ut den själv och sätta sig i skottgluggen för vad läsaren tycker om ens verk. Men tyvärr boken blir inte bättre för det, det var en hel del tekniska fel i boken, den hade behövts ha läst av någon före tryck för att rätta till språk, stavfel och övriga felskrivningar.

Martinet

4 kommentarer

Under Böcker / Ljudböcker

Hitchcock

hitchcock

Hitchcock är en spelfilm om en del av Hitchcocks liv då han spelade in filmen Psycho. Helen Mirren spelar hans fru Alma och Anthony Hopkins spelar Hitchcock.

Så här skrev SF.se om filmen: ”Hitchcock kretsar kring kärlekshistorien mellan en av världens mest inflytelserika regissörer Alfred Hitchcock och hans fru Alma Reville. En relation som ställs på prov under inspelningen av en av Hitchcocks mest kända filmer Psycho.”

Det är en bra spelad film om en av tidens största och bästa regissörer av skräckfilm. Anthony Hopkins gör ett bra porträtt av Hitchcock och Helen Mirren som hans fru som stöttar honomi vårt och torrt. Det är också roligt att se dagens skådespelare spela dåtidens stora skådespelare.

En intressant film att se om man vill få en inblick i en stor regissörs liv.

 

Lämna en kommentar

Under Film/TV

Bäst före

Bäst-före

Bäst före räknas som en komedi men själv skulle jag nog hellre kalla det för dramakomedi.

Att vi hyrde filmen var för att jag var statist i filmen (läs mer här). Tyvärr syns jag bara ett litet ögonblick när jag sitter på en balkong utanför ett väntrum. Jag hade även varit med i en annan scen som operationssköterska, men den kom inte med.

Filmen handlar om tre män som alla har varit/är lärare på samma skola. En är sjukpensionär – Anders (Göran Ragnerstam), en studierektor – Lennart (Kjell Bergqvist)och en bildlärare – Bosse (Brasse Brännström) som ska gå i pension.

De träffas ibland för att spela på hästar, ta en öl och bara umgås. Lennart får veta att han har prostatacancer men vill inte berätta det för någon, när de vinner på hästarna bestämmer de sig för att göra en resa på Finlandsbåtarna för att ha lite kul tillsammans.

Där träffar Bosse sitt gamla ex, sitt livs kärlek Anna (Ewa Fröling). De sitter och minns tiden då de var tillsammans och Bosse glömmer sina vänner och vågar heller inte berätta om sitt egna patetiska liv. Lennart försöker ragga på allt och Anders vill bara bli bjuden. Till slut brister allt och de blir osams.

Så här skrev SF.se om filmen: ”Bäst före är berättelsen om tre män.
Bosse, nypensionerad och övergiven av sin vackra hustru.
Lennart, skolchefen som är övertygad om sin oemotståndliga charm och som missbedömer sin hustrus klarsynthet.
Och Anders, en passionerad entusiast som är övertygad om att han har kläckt ett epokgörande TV-format.
Dom vinner en mindre summa på V75 och beslutar sig för att pigga upp tillvaron med en Åbo-kryssning. Men när Bosses gamla ungdomskärlek, Anna, dyker upp på båten med sin åldriga mamma sätts gammal vänskap på prov.”

1 kommentar

Under Film/TV

Pacific Rim

pacificrim

Pacific Rim är en sci-fi film som där hotet från den yttre rymden inte kommer från himlen utan från underjorden. Det har skapats en spricka på havets botten som också är en dimensionsbarriär och det kommer upp stora monster som attackerar jorden och dess befolkning. För att kunna bekämpa dessa stora monster har man skapat egna stora monster, attackmaskiner som styrs av två stycken människor.

Från SF.se: ”Det började med att enorma monster plötsligt kom som från ingenstans och plågade mänskligheten med härjningar, som kostade miljontals människoliv och hotade utarma jordens resurser. För att stoppa dessa kaiju började världens nationer att bygga jättelika robotar, jaeger, som med mänskliga piloter bekämpar monstren med en kombination av råstyrka och intuition. Men inte ens en armé av jaeger kan stå emot de skoningslösa kaiju. Kriget är nästan förlorat när man sätter sitt sista hopp till en skrotad jaeger som måste styras av en pensionerad pilot och en ung rekryt. Människans tid på jorden verkar närma sig slutet.”

Någonting som jag funderat över är varför alla framtida sci-fi filmer alltid utspelas i ett degenerat Japan eller Hong-Kong?

Men till filmen, vad tycker jag? Jag hade låga förväntningar på filmen eftersom jag inte är en stor fan av del Toro som regissör. Men jag blev överraskad, visst det är ingen film som jag tänker att vad synd att jag har sett den då har jag inte den att se fram emot, men det var en helt okej sci-fi film, även om ca 75% av filmen består av slagsmål mellan utomjordiska monster och jordiska metallmonster.

Många kända namn finns med på rollistan och det verkar som del Toro har en favorit i Ron Perlman som i denna film spelar Hannibal Chau – en asiatisk svartabörshandlare.

Det jag tycke förstörde det mäktiga, mystiska, svarta i filmen är de två vetenskapsmän (Dr. Newton Geiszler (Charlie Day) och Gottlieb (Burn Gorman) ) som är två nördiga och extremt skämtiga typer som har rappa och ‘roliga’? repliker, allvaret med hotet från underjorden försvinner lite med dessa två rollfigurer.

Det finns ett avsnitt i filmen som jag tycker trots allt visar på del Toros storhet, det är berättelsen om Mako Moris (Rinko Kikuchi) förlust av föräldrarna, som man får se när hon kopplas samman med Raleigh Becket (Charlie Hunnam). Där man ser den lilla flickan gråtande på en söndertrasad gata i Tokyo och det stora monstret kommer och hur hon springer, gråter och försöker gömma sig bakom en sopcontainer. Det är mäktigt och gripande.

 

 

Lämna en kommentar

Under Film/TV