Det var enklare förr …

.. när jag drack alkohol.

En drink eller två gjorde stämningen lättare och en själv mer mottaglig för lite romans.

Idag är hjärnan klar som kristall och har total kontroll hela tiden.

Vad menar jag med ovanstående?

Jag har ju varit på några dejter sen vi öppnade om för att vara polyamorösa och även om jag innan dejterna känt en viss attraktion till männen ifråga så när jag väl sitter där på dejten och har trevligt och pratar massa, så känner jag mig mer som en biktmorsa än som en potentiell partner.

Och en sak är säker, hjärnan är med hela tiden och analyserar, funderar, väger och mäter.

Före GBP-operationen, då jag fortfarande tålde att dricka alkohol, och innan jag träffade JK och dejtade, så efter ett par drinkar slappnade man av och funderade inte så mycket utan lät allt hända lite mer med go-with-the-flow-känsla.

Alkohol har aldrig varit viktig i mitt liv, men jag har heller inte varit rädd för att ta en drink eller två eller lite vin. Nu funkar ju inte det eftersom jag blir så extremt sjuk, inte alla gånger, men jag vet inte vilken gång som det funkar att dricka lite grann, eller jag ska känna det som om jag håller på och dör, med kallsvettningar, svimmningskänsla och som om jag ska kräkas men inte kan. Och de här ‘anfallen’ kan vara upp till en timme och man känner sig djävligt maktlös. Det är väl det som är dumping antar jag.

Men jag skulle hellre ha dumping på sötsaker och chips (vilket jag inte har), än lite alkohol.

Men i alla fall det som jag har upptäckt pga detta att det är ganska svårt för mig att dejta, dejtar gör man ju trots allt för att känna sig för om man skulle kunna gå vidare med personen ifråga och kanske t o m ha sex.

Och i och med att tänker, känner, funderar, väger och mäter, så gör jag det inte bara med motparten utan även med mig själv. Och eftersom jag är så självkritisk så håller jag inte måttet, litar inte på mig själv, tycker inte jag är attraktiv kroppsligen, känner mig gammal, ja jag nojjar helt enkelt.

Och jag kan ju knappast sitta och vänta på den stora kärleken, den har ju redan infunnits sig.

Visst är det kul att dejta, men det är roligare om det kanske kan bli så mycket mer.

Vi ha ju börjat på samtalsgrupper, men JK och jag går på olika för att kunna prata om sånt som kanske beror varandra, hur korkat har det då inte varit för mig, som senaste dejten, dejtade någon från min samtalsgrupp, hur ska jag nu kunna ta upp, i mitt tyckte, mitt misslyckande med att dejta, utan att han ska känna sig korkad?