Vernissage och Fotografiska museet

Igår var vi på vernissage. En kompis (Lina Eidenberg Adamo) till dottern hade utställning på sina fotografier En midsommarnattsdröm (kolla på Facebook). Det var fina fotografier, det var musik till också som man kunde lyssna i hörlurar, tonsatt av Karin Ström.

50% av intäkterna går till Project Playground. Vernissaget hölls i baren på nyöppnade Story Hotel som ligger på Riddargatan 6.

Idag träffade jag först min jobbcoach Marina för att prata igenom att jag inte fick jobbet på Huddinge kommun, det är aldrig kul att snubbla på mållinjen.

När jag var klar där hade jag bestämt träff med JK och dottern, vi skulle till Fotografiska museet för att titta på Mapplethorpe-utställningen. Vi passade på att köpa oss medlemskap också, vi har redan sett i programmet att det finns fler utställningar vi vill gå på och eftersom det kostar 110 kr i inträde har man tjänat in 495 kr på ca 5 gånger.

Mapplethorpe-utställningen bjöd inte på några direkta överraskningar. Jag såg den stora utställningen när den var på Moderna Museet i början av 90-talet, strax efter hans död.

Jag älskar hans formspråk och att allt han ville med sina bilder var att skapa former, ingen betydelse, inga bakomliggande tankar, bara en blomma, en kuk, ett barn rakt upp och ned.

Efter att ha tittat på Mapplethorpes bilder åkte vi upp till restaurangen för att äta lunch, det är en bra restaurang med god mat och de kan alltid göra något för den som har speciella behov.

När vi hade ätit började vi med att titta på bilderna som fanns i salarna högst upp. Där fick man se fantastiska bilder av Jacob Felländer – I Want To Live Close To You. Han har rest jorden runt och fotograferat städer, på varandra, i varandra om och om igen. Det har blivit helt fantastiskt överexponerade bilder.

De är dramatiskt, våldsamma och skrämmande. Det var värt alla pengarna den här gången att få se de har bilderna. Utställningen finns på två våningar.

Det finns också en intervju-film om hur han har fotograferat.

Du hittar hans hemsida här

Sen blev det dags för Eleanor Coppolas installation A Circle of Memory. Det var magiskt att kliva in i rummet som var klätt med halm och vita små papperslappar satt instuckna överallt.

Det var starka känslor som trängdes i rummet, det blev nästan svårt att andas (och nej jag är inte allergisk mot halm eller damm).

Längst in i labyrinten var ett rum där det sakta rann ned fin sant från taket i en hög mitt på golvet.

Vem som helst kunde skriva en lapp och sätta fast i halmen, det blev väldigt känslosamt för mig, jag började gråta.

När vi var klara på museet gick vi till tunnelbanan och åkte till NK för att traska runt lite, handla midsommarmat och sen åkte vi hem.