TV-recension – True Blood

Så har den superhajpade tv-serien True Blood äntligen börjat visas på svensk TV, SVT har köpt in serien.

Vampyrer är ju alltid populära, av någon anledning omges de av något slags romantiskt skimmer.

Jag tycker serien känns konstig. Visst det är mycket sex (ooo vad spännande att se på TV) men karaktärerna känns platta, och Anna Paquin som spelar huvudrollen Sookie är helt spejsad. Man får liksom inget grepp om henne, hon har ett totalt tomt ansiktsutryck så man fattar inte vad hon har för känslor i sin rollfigur.

Och varför handlar alla amerikanska vampyrfilmer/serier alltid om vampyrer i sydstaterna? Finns det inga vampyrer i nordstaterna? Varför kan det inte springa omkring lite vampyrer i Mall of America i Minneapolis? 😉

Självklart finns alla sydstatskaraktärer med, transan, sexgalningen, mördaren, våldtäktsmannen, charmören, enslingen, lägg gärna till fler.

Den som absolut gör den bästa rollfiguren är Lois Smith som farmor Stackhouse. Hon är precis lika galen som hon brukar vara i de filmer hon spelat in på sista tiden, och hon gör det bra. Tanten är 79 år och still going strong. 1955 spelade hon mot James Dean i Öster om Eden. Hon är en legend.

Vi får se hur det utvecklar sig, om det blir bättre.

Att den är så hajpad här i Sverige är ju för att Alexander Skarsgård har en stor roll i serien.

Men jag undrar varför de alltid måste ge vampyrer så konstigt hår i vampyrfilmer? Alexanders blonda lockar ser alldeles trasigt ut, (han borde använda balsam).

Vampyrer ska vara vackra, helt utan sår och ärr och självklart ha blodröda läppar och vackert hårt. De kan ju hela sig själva varför kan de då inte fixa sitt hår?

Filmrecension – Bride Wars

Bride Wars är en film som fyller ett syfte.  Att man ska känna att man kastat bort sina pengar om man sett den på bio eller hyrt den.

Det finns absolut ingen mening eller underhållning i filmen. Tråkig, tråkig och tråkig.

Det handlar om två kvinnor som sedan barnsben bestämt sig för att de ska gifta sig på ett speciellt ställe, och självklart friar deras killar precis samtidigt och självklart så blir det komplikationer så att de ska gifta sig på samma dag på samma ställe. Och hur de blir ovänner och gör livet surt för varandra.

Get a life girls!!!

I Sverige är det inte så hysteriskt runt bröllop och de flesta flickor har förhoppningsvis ingen dröm att få gifta sig från ca 8 års ålder utan att de faktiskt har andra drömmar som är viktigare i livet.

Det handlar också om att den ena kvinna – spelad av Kate Hudson – som är en tuff affärskvinna i slutet får känslor och gråter för minsta lilla grej.

Hur patetiskt kan det bli? Först när hon får känslor och gråter är hon en riktig kvinna värd att bli älskad. Gäsp.

Nej spar dina pengar och hyr en anna film istället.

Filmrecension – the Hangover

Tokiga filmer finns det gott om. Roliga filmer finns det massor av. Tokiga och roliga filmer finns det färre av. The Hangover tillhör den senare kategorin.

Fyra killar ska till Las Vegas för att ha bachelor party. En av killarna ska gifta sig om två dagar.

Allt som inte får hända, händer så klart. En av killarna drogar de andra med rohypnol i tron att det är exstacy.

Och självklart minna de ingenting, killen som ska gifta sig saknas när de vaknar morgonen därpå. Filmen handlar om hur de andra tre försöker rekonstruera kvällen och natten innan. Och det är dråpligt.

Mike Tyson gör en liten roll i filmen där han t o m ‘sjunger’.

Slutet gott, allting gott. Det här är en må bra film, en sån som man tar till när livet känns för djävligt och man bara vill må bra och skratta.

Rekommenderas till alla med dålig humor och som gillar att gotta sig i dråpligheter.

Filmrecension – the boat that rocked

Min pappa var båtpirat.  På 60-talet jobbade han på Radio Nord. De sände kommersiell radio på internationellt vatten i Östersjön.

Så när britterna gjorde The boat that rocked såg jag fram emot att få se filmen.

Idag finns ingen debatt om fri radio eftersom vi har fri radio.

Men storyn i filmen är bra, den unga killen som blivit upptäckt att röka och bli full skickas som straff till sin gudfar på piratradiobåden för att lära sig vett.

Men det röks, dricks, drogas och knullas som bara den. Och en bra kamratskap uppstår mellan alla som finns på båten.

En liten historia på sidan om handlar om hur brittiska regeringen ser piratradio som en nagel i ögat och stiftar en lag för att förbjuda piratradio.

Klart sevärd även om ingen höjdarfilm.

Resedag (7 o 8/9)

Äntligen hemma!! Resan hem gick bättre än förväntat.

Vi startade från hotellet strax efter 10, det var lite tidigt men vi hade ändå inget för oss och var klara för att sticka iväg.

Packade in alla väskorna det fyllde både bagageutrymmet och baksätet.

GPSen på return car Alamo.

Trafiken gick lätt eftersom det var Labour Day och vi kom fram efter ca 1 timme.

Plocka ut allt bagage, få ett godkännande, flytta bagaget till bussens pick up plats, lasta in väskorna och sen iväg till flygplatsen.

Ur med alla väskorna, som tur var var busschauffören hjälpsam. Sen bärhjälp på flygplatsen. Man betalar en dollar per väska och får väskorna flyttade av en trevlig person som även då vet den direkta vägen till incheckningen till det flygbolag man åker med.

Och så fick vi betala övervikt – 200 dollar. Men vi hade räknat med det, den väskan jag hade köpt som handbagage var vi tvugna att checka in eftersom den vägde över 8 kg. Vi var även tvugna att kontrollväga vårt andra handbagage där datorerna var. Det vägde 8,5 kg men det gick igenom som tur var.

Efter incheckningen gick vi direkt igenom alla kontrollerna och då var det runt 3 timmar kvar till boarding.

Vi började med att äta, tyvärr var den bättre restaurangen stängd pga Labour Day (hur kan man stänga en restaurang på en flygplats pga helgdag?) För mig blev det McDonalds och mannen åt pizza.

Vi bara satt och njöt av att vi snart skulle få borda flygplanet. Efter maten tittade vi i butikerna som finna innanför säkerhetskontrollen.

När jag började flyga till Florida (Miamia flygplats) för ca 14 år sedan, fanns det ingen säkerhetskontrollen, man checkade in, strosade runt bland butiker, restauranger o barer tills det var dags att gå till flighten, skulle man till Europa eller övriga världen fick man gå genom passkontrollen men det var allt.

Idag är hela flygplatsen ombyggd och säkerheten är sjukt minutiös. Man måste t o m ta av sig skorna när man ska säkerhetskontrolleras och självklart scannas skorna också.

Hur som hur vi hittade t o m en underbar liten present till dottern på flygplatsen.

När vi kom till gaten gick jag fram till disken och frågade om vi kunde köpa upp oss med våra SAS bonuspoäng. Tyvärr har Lufthansa ingen kontakt med det bonussystemet med kvinnan på Lufthansa skulle kolla om vi kunde få ett par platser med bättre benlängd.

Efter ca 5 min blev vi uppropade och hade blivit framflyttade till platser längst fram så att man har en vägg framför sig. Det är skönt för då slipper man att någon fäller ned ett säte rakt i lunchen.

Folk var helt hysteriska att få gå ombord på planet. De stod i kö säkert 20 min innan boardingen skulle börja och de var dessutom försenade så vi fick inte boarda förrän vid 15.15.

Vi brukar vänta tills den värsta rusningen är över innan vi går ombord, planet går i alla fall inte förrän alla är ombord 🙂

När vi kommer fram till våra platser är det en barnfamilj som håller på och krånglar, till slut blir jag irriterad och säger med hög röst,  I know our seats, we can sat down now.

Då tar en flygvärdinna tag i mannen och säger, ursäkta men kan vi gå åt sidan. Vi fattar ingenting. Då tar hon fram ett par boardingkort och säger att de har gett barnfamiljen våra sittplatser eftersom de behövde dem, men att vi får sitta längre fram  i planet (det här var rad 42, väldigt långt bak), vi skulle få sitta på rad 23 i business class.

Vilken överraskning, och utan att behövs slösa bort några poäng. Vilken njutning det var att få sitta i ordentliga säten, utan att känna sig inklämd. Vi behövde inte ens vara uppklädda, både mannen och jag resta i pyjamasbyxor för bekvämligheten.

Vilken service, det var cuvée innan vi startade, vita dukar och porslin, glas o riktiga bestick till maten. En menu att välja från, bra mat, ingen varm folielåda att krångla upp och bränna och spilla sig på. Ett urval av viner, både vita och röda plus en champagne. Ja ett rent lyxliv.

Det var tre förrätter att välja mellan, tre varmrätter och tre desserter. Desserterna kunde man dessutom få smaka på alla om man ville.

Vid varje plats fanns det en TV med urval av filmer, radio, TV-program och TV-spel.

Sätet gick att fälla till en säng. Dunkudde och quiltat täcke, nej det är verkligen inte samma sak som att resa i ekonomiklass.

Läs mer om Lufthansas business class

Hur som hur var det bra mycket lättare att resa över Atlanten på det här sättet. Jag sov väl två timmar sedan tittade jag på film, jag hann med tre stycken.

The Boat that Rocked, Hangover och Bride Wars. Om du vill veta vad jag tyckte om filmerna gå till filmrecensioner i min blogg.

Vi var i Frankfurt i tid och eftersom vi nu satt i business class kom vi fort av planet, vi hade lite mer än en timme på oss att ta oss till gaten för flyget till Stockholm.

Första stoppet är passkontrollen, två sömninga stackare sitter och kollar passen på alla som kommer utanför Europa.

Sen höll vi på att gå fel när vi skulle svänga av till vår gate, som tur var nästa passpolis lite uppmärksam och frågade vart mannen var på väg, annars hade vi missat flyget.

Ny säkerhetskontroll och vi kom lagom till när incheckningen började. Trappor ned och sen buss till planet.

Usch vad trött jag var. Det blev någon konstig frukost i form av en ostfralla och så fick man välja vad man ville dricka, jag tog ett glas cola (behövde lite socker)

Jag somnade och vaknade när de började prata i högtalaren att vi var på väg in för landning i Stockholm.

Vi fick våra väskor ganska fort, ut för att ta en taxi och sen hem. Äntligen hemma. Pussa på katterna och pyssla lite.

Gick och la oss vi 12-tiden och sov 3-timmar. Sen kom monstergänget och det blev presentutdelning. Det verkade som alla gillade sina presenter.

Stumpan var med och fick sin nya fina klänning, hon var jättesöt i den.

När monstergänget åkt hem prata jag en stund med dottern i telefon, vi kollade på de inspelade avsnitten av True Blood. Och jag somnade så klart. Sov väl någon timme.

Vid 12-tiden på natten la vi oss igen och nu är jag vaken fyra timmar senare. Jetlag är inte kul. Mannen kan sova, jag avundas honom.